jossevafan

Jag är en obotlig domedagsprofet. När jag går i en trappa, till exempel, och halkar till för en sekund, så är en del av mig alltid helt säker på att jag har dött. Jag ser mig själv ligga där i en onaturlig ställning, blodstänk, bruten rygg. Den obligatoriska folkmassan samlas, med den munmotmunande vardagshjälten längst fram, och barnet som kommer att få sova mellan mamma och pappa i natt.

Kvällens profetia är av ett annat slag. Jag sover ensam eftersom Jack är i Växjö för bara några dagar. Det vet jag, att det bara är för några dagar och att han kommer tillbaka sen, men den där lilla delen av mig som alltid vädrar blod kan inte låta bli att spela upp ett scenario för mitt inre öga där det kommer att vara såhär nu. Jag ska somna ensam och vakna ensam.

Gå längs götgatan med kompisar, tyst, 100 meter utan att hans namn kryper ut över mina läppar och jag segerdansar. Men så plingar det till i fickan och mobilen flyger upp i överljushastighet. "Reklam..." försöker verka oberörd och önskar att de låter bli att kommentera den där hoppfulla minen som självklart hann sprida sig över ansiktet. "Jag behöver bli full", och det blir jag. Skrattar, hånglar med minst tre namnlösa som påminner om honom. På avstånd. Om jag kisar. Sen gömmer jag mig inne på toan och skickar ett sms, något internt om att Stefan har fått syfilis och bor i Ungern nu. Han svarar inte. Jag åker hem och somnar i soffan framför ett julavsnitt av Ally McBeal, i september.

Sen är jag tillbaka i min kropp igen. Jag halkade inte, och på tisdag kommer han hem. Då ska jag krama honom tills vi får lite ont, båda två.