jossevafan

Jag går mot sysslolösa tider. Inget plugg (fick en dålig känsla i magen av hela grejen) och relativt arbetslös. Men paniken över att sitta hemma och torka ihop som en överkörd kopparödla i direkt solljus gör så att jag aktiverar mig. Det här är min första fullbokade vecka på...jag vet inte hur länge. Det känns bra. Man måste väcka sig själv ibland, så här års finns det inte mycket annat att lita på än den där lilla inre styrkan som man kanske lyckas uppbåda om man tar i med båda händerna och minst en fot. Jag tog i inatt, tills jag fick mjölksyra i själen. Nu ska jag göra mig själv stolt. Ni vet det där lilla leendet som kravlar fram över läpparna när man är riktigt stolt över något? Det där som man försöker döda för att det inte känns världsvant att vara stolt? Man vill helst bara se ut som att "Äsch, det här var väl inget, sånt gör jag hela tiden och det är jättelätt". Jag vill ha tillbaka mitt stolta leende nu! Det där som avslöjar att man är så nöjd att man nästan kissar på sig. Jag vill vara stolt.

Med lite tur så skriver jag något imorgon kväll, med lite mer tur så är jag ute och har så kul att jag skiter i att skriva. Det får tiden utvisa. Nattnatt på er!