jossevafan

Frågan är om det finns fler alternativ i livet än dessa två: löpning eller kollaps? Jag menar, när nåt är jobbigt kan man antingen springa från det så fort man bara kan och aldrig vända sig om, eller så kan man sitta still och marinera sig i skiten. Somliga skulle nog hävda att man ska ta itu med saker och ting, men allt går inte att ta itu med. Det finns sådant som alltid flåsar en i nacken och man kan inte göra något alls för att hindra det, mer än att skratta, dricka, titta på snabba filmer med vackra människor i och begrava ansiktet hos någon som välkomnar det för stunden.

Jag förstår mig inte på folk som behöver tid att tänka, tid att känna. Har det någonsin kommit något gott ur det? Förnekelse och verklighetsflykt är hemligheten. Jag tycker att Emmy the Great säger det väldigt bra: "One man is the accident the other is the hand that stops the blood". Det måste ju inte handla om kärlek och brustna hjärtan (även om det oftast gör det), det är helt enkelt bara så att om nåt knycklar ihop dig så får du hitta nåt annat som rätar ut dig igen, om än bara för ett kort tag.

Det var kvällens tanke. God natt.