Hylla
Ibland kan jag känna att jag skulle vilja hylla kärleken på något stort och ärofyllt sätt. Fast inte kärlek som man är mitt uppe i. Den blir svår att hylla på något annat sätt än att bara krypa så nära man kan och fäkta med armar och ben mot allt som hotar att förstöra den, och veta att det är ett under att man känner som man känner, och att den man känner det för dessutom känner likadant tillbaka.
Jag skulle snarare vilja hylla den kärlek som varit. Det finns ju så mycket ledsamt som man skulle kunna tänka, och så mycket fult man skulle kunna hålla på och kleta in sig i, men fan, i grund och botten så är det ju den vackraste jävla skit som man någonsin varit med om.
Det kommer ju att hända igen förstås. Och igen. Och igen. För allt börjar, och allt tar slut. Man får kasta sig huvudstupa in i det, sen får man slåss för det, sen får man hylla det. Kärlekens kretslopp.
I ärlighetens namn så blev det här mycket bittrare än vad jag hade tänkt mig. Jag är inte så värst bitter, jag tror bara inte att man ska förvänta sig evighet. Man kan väl förvänta sig något som brinner så länge det orkar istället? Och så kan man väl tycka att det är fint även fast det slutat brinna? Det förtjänar det. Kanske mer då än någonsin.
Jag ska fundera över hur jag ska hylla min kärlek som jag haft. Inte nu. Men sen.
Kommentarer
Trackback
