Apropå oro
Jag tänkte på det här med dåliga egenskaper, och så tänkte jag att dåliga egenskaper kan vara ganska trevliga. Till exempel tycker jag om folk som är lite lagom neurotiska. Jag tror att det beror på att jag förstår mig på dem. För mig är det fullt logiskt att vara lite neurotisk. Något jag däremot inte förstår mig på är folk som aldrig verkar oroa sig över någonting, eller som åtminstone bara oroar sig någon gång i månaden, på sin höjd, och då över något som är verkligt oroväckande. När de här människorna går och lägger sig så snurrar de runt tre-fyra gånger, gäspar ner i kudden och sen somnar de. Hur är det möjligt? Hur kan man bara somna sådär? Det kan jag inte för mitt liv förstå. När jag går och lägger mig måste jag tänka på att ligga med ansiktet ut mot rummet, så att det inte kommer en ninja eller liknandande, utan att jag märker det, och stryper mig. Jag måste se till att det inte sticker ut en massa vassa fjädrar ur kudden, för tänk om en av dem skulle vara lite extra vass och sticka hål på min halspulsåder så att jag förblöder i sömnen.
Efter att ha vaknat klockan sex imorse av att jag skallade väggen med all min kraft måste jag nu dessutom börja oroa mig för att jag ska göra om detta och lyckas knäcka näsbenet på mig själv.
Jag oroar mig för att folk helt plötsligt ska tappa förståndet. Att någon, när jag ska gå över gatan, helt plötsligt blir galen och kör rakt in i mig med sin gamla volvo. Eller att någon ska falla för en impuls och sticka fram en fot när jag ska springa ner för trappan vid centralstationen.
En annan sak som jag oroar mig för är att bli vittne till en olycka. Att någon ska välta med cykeln och spräcka skallen mot trottoarkanten. Jag kan inte första hjälpen. Fastän jag har gått minst tre snabbkurser kan jag inte första hjälpen. Om alla använde hjälm skulle mitt liv vara rätt så mycket mer fritt från bekymmer, faktiskt.
Trots att jag oroar mig så mycket så är jag faktiskt inte ett dugg oroad över just det. För som jag sa så finns det dåliga egenskaper som kan vara riktigt trevliga och jag skulle vilja hävda att det här är just en sådan. Det är ju inte som att jag tvingar på min oro på någon annan, förutom just nu då kanske. Några små neuroser ibland är chict. Neuroschict.
Kommentarer
Trackback
