Melankoli
Jag såg Mammut, filmen, och så ville jag skriva något fint om hur jag känner mig nu. Men jag kan inte komma på något bättre än att jag känner mig som en stor tunga som har bränt sig på alldeles för varmt te. Bortdomnad och lite stickig. Det är inte så fint, snarare äckligt. Tänk er en jättestor, rödbränd tunga i en datastol. (Eew...) Tungan har lätt glansiga ögon, spänd underkäke och lyssnar på CocoRosie.
Det känns som att det är dags att sova. Eller rita något. Vi får se.
Hej...
Hoppeti
Fast jag inte skulle så saknar jag sommaren nu. Och Jack förstås. Han är i Göteborg. Varje gång han åker bort känner jag mig lite extra döende. När han var i Åre lyckades jag övertyga mig själv om min egen dödlighet så väl att jag började kissa blod. Det kanske inte hängde ihop, men det kändes så då.
Med ett streck emellan
Det var faktiskt totalt kaosbefriat där ute i skärgården. Lasagnen tog förvisso två och en halv timme att göra men vi fick så mycket beröm när vi var klara att det inte gjorde något. Inga olyckor skedde, förutom att Rebecka ramlade ner i ett brännässelsnår endast iförd bikini i ett förvirrat försök att våldbasta i några forskarstudenters sovstuga.
Stämningen var fin och förtrolig. Som på kollo, fast utan bus och skrubbsår. Jag bodde i ett litet rum som hade snedtak med ett fönster i. Nu måste jag skaffa mig ett hem med takfönster, för det känns plötsligt helt oumbärligt. Då ska jag ligga därunder och titta på stjärnorna, och ibland ska jag sticka ut huvudet och ropa "Ohoj världen!".
Förutom takfönster ska mitt framtida hem även innehålla ett sånt där köksredskap som man kärnar ur äpplen med, och ett bollhav.
Nu ska jag göra ett streck.
Sådär.
Jag gjord ett streck för att jag tänker byta ämne. Min pappa fyller nämligen 60 år idag. Eller, vi får se om jag hinner skriva klart innan det är igår.
Min pappa är, som jag har skrivit om tidigare här i bloggen, en aldrig sinande källa till underhållning. Det är framförallt när det inte ens är meningen att han ska vara rolig som han är rolig. När han borstar tänderna med mjukgörande hudkräm till exempel, det är något jag alltid kommer tillbaka till.
Självklart är han inte bara rolig, far min, han är en av de bästa papporna man kan tänka sig också. Han var den första mannen på sitt jobb som var pappaledig. Fast den tiden minns jag förstås inget utav. Det jag däremot minns är när han åkte utomlands med jobbet och alltid tog med sig spännande gosedjur till mig, och en gång fick jag en liten kimono från Japan. Jag minns att han tog med mig ut i skogen för att grilla äpplen och leka kurragömma varje vinter. När vi var på Jersey och jag freakade ut totalt över en utställning med vaxdockor och kyrkomusik bar pappa mig genom hela byggnaden medans jag grät in i hans axel. Och han tog hand om mig när jag bajsade på mig på konsum, fast det var en tant som rynkade på näsan. Han lät mig köra små radiostyrda båtar på Ljusterö även fast jag alltid styrde ut dem för långt så att de försvann till sjöss.
När jag blev äldre skämde han ut mig genom att tala om för mina vänner i telefonen att det var han som var tomten. Och så tittade vi på Ace Ventura och skrattade, minst hundra gånger.
Allt har liksom alltid varit så mysigt med pappa. När vi fikar och han får grädde i mustaschen. När han vandrar runt i sina ohälsosamt tighta cykelbyxor. När han ska prata engelska utomlands. Allt.
Min pappa är nog egentligen inte en 60-åring även fast han har levt i 60 år. Han blir liksom inte äldre eller annorlunda med åren, han fortsätter bara att vara pappa.
(Jag hann)
Grönsaker
Nää, egentligen är det inför veckans äventyr i skärgården. Jag och min universitetsklass ska klä oss i galon i tre dagar och plocka saker från havets botten, om jag har förstått det hela rätt. Det blir nog spännande, jag har en känsla av att det bara kan sluta på ett sätt; i totalt kaos. Bara det faktum att jag förväntas laga middag till 30 personer (med hjälp av fyra andra förvisso, men ändå).
Jaja, man ska inte måla fan på väggen.
Igår träffade jag min vän Christofer, det var väldigt trevligt. Han berättade att sedan vi sågs sist har han bland annat nästan bränt ner köket i sin studentkorridor. Tydligen hade en utbytesstudent knivhuggit brödrosten, så när Christofer skulle göra sig en macka fungerade den inte som den skulle vilket resulterade i eldsvåda. Han fick bekämpa elden ensam med en soptunna eftersom ingen hörde hans rop, förutom en som var upptagen med att bada fotbad. Det känns som att Christofer borde tilldelas någon form av tapperhetsmedalj för sin insats.
Det var en bra helg överhuvudtaget. I fredags upptäckte jag att jag var utelåst, åt lunch med mamma, drev runt på stan, blev desperat, träffade Jack som äntligen slutat jobba, drack alkoläsk, gjorde egen tröja, åt godis, sjöng och slutligen halvslumrade framför tvn. I lördags var jag och Jack på min favoritkonstutställning (ballongmänniskor heter den och känns som ett måste för alla som uppskattar det goda i livet), drack rabarber-äppelpaj-vaniljsås-milkshake, sminkade mig och åt mycket filmjölk, drack spejsad vattenmelonsbål, blev hånad av full kvinna när jag gick förbi gröne jägaren, gick på debaser och lyssnade på något band som jag kände mig lite missnöjd med mest bara eftersom de stod i vägen för mina dansdrömmar, dansade, blev nästan överkörd av en taxi, åkte till Jack och trackasserade honom med pommes frites och prat, sov.
Nu måste jag packa.
Hej då
Lite utfyllnad
Hår och höst
Jag ser ut som en nytrimmad liten terrier efter dagens frisörbesök. De levnadströtta lockarna föll till golvet som döda löv och jag kände för att resa mig upp och skrika: "Jag äär hösten!". Det gjorde jag ju såklart inte, saxar och häftiga rörelser ska inte vistas i samma rum.
Höstkängor köpte jag också, så nu är jag redo.
Det här med årstidsskiftningar är något som jag tar allvarligt på. En månad är för kort för att man ska orka börja om, ett år är för långt för att man ska våga bry sig. Men en vinter, en vår, en sommar eller en höst är alldeles lagom. Man hinner skrida in med högburet huvud, snubbla lite, ligga där ett tag och tycka synd om sig själv, resa sig upp, göra succé på ett eller annat sätt och sedan tröttna.
Igår testade jag att göra en turban av min scarf. Det kändes fint, jag behöll den på medans jag borstade tänderna. Om jag skulle vika ut mig någon gång så skulle jag nog göra det i turban, det tar bort hela nakenkänslan. Fast det kanske är nakenkänslan man vill åt när man viker ut sig... Det vet ju inte jag.
Om att vara en domedagsprofet
Kvällens profetia är av ett annat slag. Jag sover ensam eftersom Jack är i Växjö för bara några dagar. Det vet jag, att det bara är för några dagar och att han kommer tillbaka sen, men den där lilla delen av mig som alltid vädrar blod kan inte låta bli att spela upp ett scenario för mitt inre öga där det kommer att vara såhär nu. Jag ska somna ensam och vakna ensam.
Gå längs götgatan med kompisar, tyst, 100 meter utan att hans namn kryper ut över mina läppar och jag segerdansar. Men så plingar det till i fickan och mobilen flyger upp i överljushastighet. "Reklam..." försöker verka oberörd och önskar att de låter bli att kommentera den där hoppfulla minen som självklart hann sprida sig över ansiktet. "Jag behöver bli full", och det blir jag. Skrattar, hånglar med minst tre namnlösa som påminner om honom. På avstånd. Om jag kisar. Sen gömmer jag mig inne på toan och skickar ett sms, något internt om att Stefan har fått syfilis och bor i Ungern nu. Han svarar inte. Jag åker hem och somnar i soffan framför ett julavsnitt av Ally McBeal, i september.
Sen är jag tillbaka i min kropp igen. Jag halkade inte, och på tisdag kommer han hem. Då ska jag krama honom tills vi får lite ont, båda två.
23e juli
Det är nog en bra grej.
Fast när jag tänker efter ville jag inte titta på keramik och överkonsumera solstift med de äldre turisterna heller. Jag ville mest bara bygga sandslott och leta snäckor med de brunbrända barnen.
Är det också en bra grej? Ja, det är det nog. Hur som helst är jag hemma nu och Stockholm är det vackraste jag sett. Tunnelbanespår och gräsmattor och Konsum och änder och regn, gud vad jag älskar att bo här.
Litet genombrott med min Rubiks också, jag har klarat två hela lager så nu är det bara fyra hörnbitar som sitter fel. Tar tag i det om ett år eller så.
Klicka på blåsfisken/valen nu!
Bemärkelsedag
Enligt mamma sa det bara "plopp", och det var sommarens varmaste dag.
Pappa brukar aldrig prata om det, jag tror faktiskt inte att han minns. Mamma säger att han var hysterisk och trodde att det skulle vara precis som på tv. Att mamma skulle skrika hysteriskt, badandes i sitt eget blod. Han måste ha blivit förvånad över det lilla ploppet, kanske lite besviken också. Lite drama skulle man väl kunna förvänta sig.
Nu ska jag åka och handla.
Adieu!
2a juli i bilder
Arbetsfri!
Hejsan, nu var det länge sen sist. För att sammanfatta tiden som gått gör jag en punktlista. Jag har:
- Klättrat lite i träd
- Blivit arbetslös
- Hånglat sönder en juccapalm
- Varit på landet och badat
- Gått barfota
- Fått bruna axlar
- Sovit på balkongen
Ja, det var väl ungefär det.
Idag är alltså min första arbetsfria dag, och jag insåg i detta nu att jag glömde be om ett arbetsintyg. Sjuttsingen också. Det kändes konstigt att sluta. Jag lämnade in nycklarna, fick en blå iittala-ljushållare och kramade om barnen. Fast barn bryr sig inte så mycket när man går så det var inget tårdrypande farväl.
Nu har jag mindre än en vecka kvar av oansvarsfull tonårstid, sen blir det till att skaffa äkta smycken, anständiga kläder och ett omdöme. Eller jag vet inte, det är ju i alla fall sommar... Sommaren känns lite som en ovanligt långdragen firmafest då det är okej att ha maskor på strumpbyxan och spilla rödvin i knät på folk man halvkänner även fast man inte går på gymnasiet längre.
I födelsedagspresent önskar jag mig:
- Ett erbjudande inför hösten som jag inte kan tacka nej till
- Hostmedicin
- Minst 50 kreativa idéer till en tatuering
- Ryan Gosling
- Min kroppsvikt i räkchips
- Hårspray
Nu ska jag gå och lägga mig själv i blöt. Lyssna på det här.
Djur
Behåll den bilden i huvudet ett tag...
...Hur känner ni er?
Räddaren i nöden
Mina föräldrar har flyttat ut på landet för sommaren. De gör så, som flyttfåglar ungefär. Fast det har nog inte så mycket med temperaturen att göra, snarare är det väl vågskvalp och verandavin som lockar. Hur som helst bor jag alltså själv i en fyra nu och det är mer än jag kan hantera. Jag förstår inte riktigt hur det går till, men rätt vad det är har kläderna och de halvurdruckna glasen övermannat mig och allt jag kan göra är att fly innan jag själv förvandlas till damm och gamla kvitton.
Idag när jag kom hem från jobbet var hela lägenheten städad, disken var borta och alla mina kläder var tvättade. Det var min kära curlingmamma som hade lämnat sin faluröda lilla fristad för en dag och räddat mig och lägenheten från förfall. Hon är som en eltandborste. Ni vet de där i tv-reklamerna som sveper fram som en tromb och målmedvetet befriar tänderna från gult klägg tills de är så vita att man tillochmed kan höra det: "kling klong".
Jag antar att det här är lite pinsamt, jag fyller ju snart 20 liksom. Men så länge jag sopar lika mycket framför mina småskruttar när jag blir mammagammal så borde det ju vara lugnt. Det kanske hör det Lundqvistska arvet till, att vara både krockkudde och rumpvärme åt sina barn, och ibland även motor om det känns nödvändigt.
Nattatankar
Vet ni vad? Jag förlåter alltid folk, nästan i alla fall. För när det värsta har lagt sig kan jag förstå, och nästan känna ömhet inför, den mänskliga klumpighet som oftast ligger bakom sådant som sårar. Och handlar det inte om det så hittar man svaret i en gammal ärrbildning på självförtroendet, eller i en helt omedveten försvarsmekanism.
Egentligen behöver man bara fråga sig själv: "Brukar jag ofta mosa folk med flit? Tänker jag ibland att jag bara vill få någon annan att gråta?". Det är nog ganska få som faktiskt känner att "Jaafan, varje gång jag gör någon ledsen så är det med mening". Förstår ni vart jag försöker komma? Vi är inte elaka, vi är bara väldigt klantiga. Fumliga i själen.
Sen jag började tänka så här har jag varit arg väldigt sällan, det enda som är svårt är att förlåta sin egen fumliga själ. Det lär man sig nog aldrig...
Så jävla söndag
Piggelin
Om någon undrar hur det gick med min koffeinchock så låg jag vaken till klockan två med hjärtklappning och funderade över hur en stekt läpp skulle se ut. Jag kom fram till att det nog skulle vara som en stekt snigel, en sån utan skal alltså. Eller en fikonhalva.
Jag insåg att jag inte skulle somna där jag låg så jag slet fram ett liggunderlag och blåste upp det, och så lirkade jag fram min sovsäck längst inifrån garderoben. Liggandes på golvet låtsades jag att jag var på hajk någonstans i vildmarken, och då somnade jag direkt.
4 timmar senare ringde klockan och jag vaknade lika speedad som jag var när jag somnade. När jag kom till jobbet drack jag mer kaffe för att uppehålla piggheten. Sen gav jag styltorna en renässans på skolgården.
Snart är det helg, jajaja!
Koffeinchock
Hur tänker jag, som börjar vibrera och rappa ofrivilligt av koffein, när jag dricker en hel kopp kaffe klockan halv nio på kvällen fast jag ska upp sex nästa morgon? Helt jävla ogenomtänkt. Det här ska hjärnan straffas för i helgen, oh ja.
Jag sittdansar till en ballad här i min datastol.
Oätbara saker som jag i hemlighet drömmer om att äta, topp 3:
1. Suddgummi
2. Lim eller klister i någon form. (Jag testade sånt där flytande vitt, typ textillim, på dagis men genomskinligt känns ju klart mer lockande).
3. En läpp. Kanske låter konstigt med tanke på att jag är vegetarian men det är väl lite samma sak som att man ibland känner för att inte bara tugga på tuggummit utan svälja det också.
Jag hittade verkligen en vindruva som ser ut som en cashewnöt!
Saker jag minsann tänker göra i sommar
- Köpa ut sprit åt en minderårig.
- Föra ett samtal med en spansk tant.
- Bada naken och skrika.
- Klättra i träd.
- Vända på dygnet och supa bort den där äckliga lilla Berit som just nu försöker tala om för mig att jag inte har någon plan.
- Köpa en framtid på e-bay.
- Läsa ut en hel bok (mer än 150 sidor).
- Helt oväntat bjuda hem någon som jag aldrig umgicks med i min gamla klass på middag och vin.
- Bli sams med min besvärliga kamera, och använda den så att sommaren 2009 inte blir lika oförevigad som våren.
- Se saker som stannar, uppleva saker som känns och skratta tills jag inte kan andas.
En bortskämd flickas hat
Jag tror att mitt söndagshat har mycket att göra med att söndagen är dagen då jag diskar efter helgens föräldrafria synder. Det är något som händer när jag står där med uppkavlade ärmar och nariga knogar. Min energi försvinner med de smältande skumöarna, och när diskborsten rör upp små bitar av gul lök och uppblött müsli från botten kan jag inte tro annat att än att det inte blir bättre än så. Det känns som att jag ska stå där tills jag dör, med diskmedel i ögat lyssnandes på en raspig radio köpt på Clas Ohlson.
En dag när det inte bara är söndag, utan tusen andra skitgrejer också, då kommer förmodligen de gamla filtallrikarna att psyka mig så mycket att jag krossar dem mot spisen och skär upp mina handflator på kuppen. Sen ska jag falla ner på knä bland allt blodigt porslin, och jag ska skrika så högt att grannarna kommer och ringer på. De inser allvaret och ringer hit en ambulans, läkaren kommer och fastställer vad jag redan vet: Det finns ingen i hela världen som hatar att diska lika mycket som jag. Så han ordinerar den enda tänkbara kuren, att aldrig mer i hela livet behöva ta i en diskborste eller känna lukten av diskmedel...
Jag åt upp en halv bläckpenna medans jag skrev det här.
När jag tycker om någon kan jag aldrig komma tillräckligt nära. Jag vill in under huden, bakom revbenen.
Det är konstigt det där, och jag trodde bara att det kunde göra mig ledsen. Citat Josefina för ca ett år sen: "Jag tänker på lycklig kärlek som andra tänker på cancer; det händer inte mig". Sjukt bitter tjej den där 2008-Josefina.
Aja, jag måste sova. Det kan bli spännande, mina drömmar är ovanligt actionladdade just nu.
Pusspuss
