.
Pappa: Var fan är det där jävla rooibostéet nudå?
Mamma: Det är röd skymning, men det gör inget...
Min mamma tror helt klart att hon är med i en agentfilm. Det är enda förklaringen.
I morgon ska jag gå och klippa mig.
Jag lovar att försöka frammana någon slags lust att skriva här igen, men just nu finns den helt enkelt inte. Fortsätt titta in, helt plötsligt börjar det kanske flöda på nytt.
Au revoire
Muntlig söndagsdiarré
Jag vet att om jag skulle lära känna, eller bara prata med, en endaste en av de där andra så skulle det första jag noterade vara det egna och skumma. Så fungerar jag, när folk är anonyma är de ointressanta och sen när de lyfter på locket lite tycker jag att de är neurotiska, och efter några veckor är vi kanske kompisar.
När jag var liten tyckte jag alltid synd om de andra. Jag kunde inte föreställa mig att de någonsin gjorde någonting annat än att bara sitta tysta på t-banan, eller apatiskt plocka varor på konsum. De hade helt uppenbart inget eget liv, de var bara statister i mitt.
Oj, vad obehagligt egocentriskt det där lät. Jag undrar om jag är lite autistisk.
Nä, det är nog bara söndag. Jag känner mig alltid så här borttappad och tom på söndagar. Även fast mamma väckte mig genom att hålla sitt ansikte tre centimeter från mitt och sen körde upp en bukett liljekonvaljer under näsan på mig och glädjestrålande utbrast: "lukta!" så hasade jag runt som en zombie hela morgonen.
Det var visserligen ganska roligt när mamma berättade att pappa hade klättrat upp i den minst 10 meter höga granen på vår tomt på landet och sen slängt ner en massa rep till mamma därifrån som hon inte alls fattade vad han ville att hon skulle göra med. Vad han faktiskt höll på med är fortfarande oklart.
Nu ska jag lägga mig och försöka gråta, det gör jag varje söndag men det lyckas aldrig. Min inre röst skriker: "ingen älskar mig! allt är bajs och framtiden är svart!" sen somnar jag och när jag vaknar är det måndag och allt är helt okej.
Jag tror faktiskt att jag är lite psykiskt sjuk, eller bara en wannabe, svårt att säga.
HEJ!
Klicka på solen
Den här brukade spelas på radio en sommar, jag minns inte vilken, när jag jobbade på Trimble. Jag inhalerade lim, skruvade och längtade ut.
Katso tuubin saumaa
Och HÄR är en låtlista som urartat på vissa ställen. Vi kan se den som soundtracket för vecka 21.
God natt, puss, hörs senare i veckan.
nattnatt
Det känns som att jag ska gå och lägga mig nu, men jag vill ha tropisk juice och det finns ingen i kylskåpet.
Här är en förälskad kiwi:
Ännu en isolerad dag
Jag fick måla hennes naglar också. Det var trevligt. Sen visade hon sin pappa min rakhyvel och sa att jag rakar mig i ansiktet, det tyckte jag var både osant och taskigt.
Det är min namnsdag idag, min mellannamnsdag. Charlotta heter jag, precis som min mormor och min moster och några av mina kusiner tror jag. Det är fint med släktnamn tycker jag, då kan man gratulera varandra.
I förmiddags hade jag väldigt tråkigt. Jag låg raklång brevid pappas luftfuktare och trummade med naglarna mot golvet. Sen spelade jag nu grönskar det på min altblockflöjt. Det lät förjävligt, jag fick ännu mer ont i huvudet.
Nu ska jag dricka te och försöka driva bort det onda viruset från min hals.
Det är alltid väldigt synd om mig
Till slut började ipren-pillret jag tagit att verka och jag somnade in i en obehaglig dröm om en konstsim-sekt som min gamla biologilärare Volker startat. Jag sprang genom korridorer och hittade undangömda dokument om hur gummidräkterna blev mer och mer heltäckande i takt med att hjärntvätten fullbordades, och jag förlorade alla mina vänner till näsklämmor och guppande i kallt vatten.
Det suger att vara sjuk. Jag får alltid en känsla av att vara den sista människan på jorden. Ingen hemma, ingen på msn, ingen i mobilen och jag kan inte gå ut. Ensamhet är schysst när man valt den själv, inte när den tvingas på en. Dagens mest sensationella händelse är att jag just lyckades forma en liten segelbåt av en glasspinne.
Här är en dikt:
Reuben hade ett husdjur utan pupiller
med tovig päls och kropp som en iller.
Men han kramade det hårt och gärna ändå,
för i hans ögon var djuret dyrbart som få.
Det åt enbart fiskrens och lök,
så föreställ dig hur det luktade i Reubens kök.
Och inga flickor ville stanna på te
när de hans monstruösa ögonsten fått se.
Att Reuben inte brydde sig är ett under
men jag antar att det var värt det i kalla stunder.
För när husdjuret kurade ihop sig vid hans arm
blev Reuben alldeles, alldeles varm.
Torkad kärlek
Alla såg sådär eftermiddagssura ut på tunnelbanan idag. Förutom jag och mitt bananchips, vi gjorde klappramsor och utbytte eskimåpussar. Och så fnissade vi åt en knubbig schäfer som fes. Sen åt jag upp honom, men han förlät mig. Min NO-lärare i högstadiet sa att allt man äter sparas i cellerna, för alltid, så nu får vi vara tillsammans hela livet. Det känns fint.
Visst ser han lite ut som Disney's Nalle Puh?
För övrigt är The Boat That Rocked asbra.
Allt är Pinocchios fel
Helt klart är detta en bromskloss för min mognadsprocess. Det är inte konstigt att jag får magknip av allt vuxet. De måste bort! NU!
Fast först ska jag träna och äta och sova och titta på tv och...måla ett russin?
When you believe
Men just idag utförde jag mirakel vid spisen. Jag kände bara att jag ville berätta det: Jag lagade god, lagom kryddad mat.
Utöver det så verkar universum vara i balans. Jag har låtsas att jag heter Staffan och läst improviserade dikter om våren in i en gummival under en ganska stor del av dagen. Sedan låg jag på golvet och lyssnade på Astrid Lindgren-sånger medan gummivalen sakta förtärde mig trots mina plågade skrik.
I lördags betade vi av hånglet i Linde (inte jag och gummivalen alltså, om någon skulle råka tolka det så) och kombinerade det med naturgodis, vodka och haikudikter i en glänta brevid någon slags hattfest.
Nu ska jag powernapa innan kvällens studentskiva, som jag förmodligen inte kommer att orka stanna på i mer än sisådär en timme och 36 minuter.
Kramkram
Ja!
När jag strosade hemåt från tunnelbanan ikväll kändes livet så fantastiskt bra. Framför mig gick en tjej som såg sådär härligt mjuk ut att jag bara ville peta på henne. Jag föreställer mig att det skulle ha kännts lite som att stoppa fingret i en burk med solvarm pruttlera. Hon hade en gul kjol som fladdrade i takt till musiken i mina hörlurar (On the museum island med Emmy The Great, sjukt bra låt att nattvirvla till). När jag balanserade längs stenkanten vid skolan och månen suddades ut av trögflytande moln kunde jag skymta ett rosa, blomstrande träd i skenet av en gatlykta och jag tänkte "det här är bättre än filmerna, till och med bättre än Eternal Sunshine of the Spotless mind". Sen kände jag mig för ett ögonblick lite klyschig men jag slog bort tanken för ikväll, just ikväll vågar jag klyschan.
Kokosnöt
Nu är jag glad utan att behöva bevisa det, och jag tror att det är därför jag inte kan skriva längre. Jag är inte ett emotionellt missfoster men jag presterar inte heller något.
Det är som att ha förstoppning i fingerspetsarna, orden vill ut på skärmen men de har fastnat. Och det gör ont!
Minns ni hur det var när man var liten? Att man ville vara precis som alla andra, smälta in i den homogena massan, men att det var jävligt svårt? Jag minns en period då alla hade tröjor med Pocahontas på, och så lyckades jag köpa en med fel indiantjej och det kändes som årets förlust. Eller när jag stod på scenen på skolgården en skolavslutning och spelade blockflöjt iförd en vit Di Leva-inspirerad linnedräkt som mamma tvingat på mig, då ville jag dö...eller döda. Jag kände mig alltid så fel, men nu börjar jag inse hur mycket svårare det är att växa upp och slungas in i en värld där det värsta man kan vara är "precis som alla andra". Det jag försöker säga är att det är mer förödande för personligheten att sky allt som är mainstream än att vara mainstream. Det är alldeles för svårt att smälta in för att någon ska lyckas helt med det, det är de som anstränger sig för att vara speciella och annorlunda som tappar bort sig själva till slut.
Hur det sista stycket hänger ihop med det första har jag ingen aning om. Det var nog bara en liten klutt som jag lyckades krysta fram. Förhoppningsvis kan det snart börja komma regelbundet och utan någon större ansträngning. Annars får jag väl börja medicinera.
Färd
Det slog mig att jag är så oberest. Får jag inte fortsatt anställning i maj så måste jag helt enkelt åka någonstans. Irland kanske, eller Norge...Jag har ju fan inte ens varit i Norge!
Känns som att jag skulle behöva älska Sverige på avstånd i en vecka eller så.
Det finns inte så mycket i mig som vill ut just nu, jag har liksom inget kreativt flöde utåt. Men desto mer är jag villig att släppa in. Jag behöver intryck!
Mörka tider närmar sig...
Jag misstänker nu att barnen och fåglarna har allierat sig och smider ondskefulla planer i mörkret. Så passa er, apokalypsen är nära!
Vår
Dessutom gillar jag hur våren luktar. Det är en fuktig doft, som blommor och nybadade hundtassar, men med ett inslag av grillat. Ska springa ut på balkongen och sniffa i mig lite nu faktiskt....
...mmm.
Sådär, nu avslutar jag helgen och går och lägger mig. Det var en bra helg, jag fångade den. Synd bara att alla studsmattor i Vasaparken var ockuperade av små barn med hängselbyxor.
JULIA - 20 år :D
Bland det första jag sa när jag träffade dig, Julia var: "Julia...det känns som att det finns en låt om dig". Och Julia-sånger finns verkligen i överflöd. Här är några.
Nu har du fått bilder och sånger, och imorgon får du en sån där kladdig läppstiftspuss som jag är mästare på! Kärlek till dig Bullen.
Ja alltså, jag är jättetrött
Jag dubbeluppdaterar
Nuförtiden är jag inte ensamstående. Jag tänkte att jag skulle berätta det. Det finns mycket som är bra med att ha någon. Till exempel rakar jag benen mycket oftare nu, och jag gillar att ha rakade ben för då känner jag mig mer som en kvinna. Dessutom kan jag dansa jättefult på krogen eftersom jag inte behöver bekymra mig över vad potentiella ragg ska tycka.
Det är konstigt. Plötsligt känns det helt naturligt att vandra runt med någon annans fingrar lindade kring mina. Jag menar, alla andra gånger jag har funnit mig själv i den situationen har jag mest bara gått omkring och undrat hur länge jag måste gå så innan jag får släppa, typ "men tänk om jag får kramp och det blir klistrigt och jobbigt, måste jag ändå hålla kvar tills jag ska göra något annat med handen?". Det känns bara så självklart nu, och jag vill inte springa iväg så fort jag kommer nära. Jag är glad där, även fast jag får skäggskav på näsan, för det är så tryggt och varmt.
Jag tror att jag har lärt mig att leva i nuet, att inte tänka "men om en vecka? om en månad? om ett halvår?". Det är rätt nu, idag, här, och allt annat är ett senare problem.
God natt
Mitt jobb
Prinsessan och den ondskefulla bläckfisken (En dockteater)
Jag - Muhaha! Nu rövar den elaka bläckfisken bort den vackra lilla prinsessan.
Unge med prinsesshanddocka - Neeeeej! Hjääälp!
Jag - Joo, och han sätter henne här högst uppe i tornet! Men som tur är ska hunden och katten rädda henne.
Unge - Men det går inte, de kan ju inte flyga. Vi behöver en riktig superhjälte.
Jag - Men det är en superhund, ser du inte?
Unge - Nej den har inga vingar, det går inte.
Jag - Okej då, men titta här! Den har ett rep. (Sliter fram ett hopprep ur en låda).
Unge - Jaa! Vad bra!
Jag - Mm, och nu klättrar han upp och räddar henne. Men vänta! Bläckfisken kommer, och han är jääättearg!
Unge - Han sprutar bläck nu, överallt! Ingen ser någonting. Han tar med sig prinsessan till havet.
Jag - Katten är rädd för vatten men hunden hoppar i och räddar henne. Ååh, vad bra!
Unge - Nej, hunden är också rädd.
Jag - Jaha, men vem ska rädda henne då?
Unge - Ingen, hon dör.
Jag - Okej...Men sen flyter hon upp på stranden och så slickar hunden henne i ansiktet tills hon vaknar?
Unge - Nej hon bara ligger där och är död. Det behövs en prins.
Jag - Aha, men jag fixar en prins! Här, den här grisen kan vara prins.
Unge - Nej, det där är inte en prins, det är en gris.
Jag - Men vi kan låtsas...
Unge - Nej.
Jag - Okej, men den här hästen då? Prinsar brukar rida på hästar så det är nästan rätt.
Unge - Ja okej då.
Jag - Jaa, titta hon vaknar!
Unge - Nej det är fel.
Jag - Aja, vi måste gå nu.
SLUT
