Torsdagskonst
Jag har tråkigt. Jag ritar. Snart ska jag på studentskiva, på Viperroom.
Ja, det var väl det hela.
Planer
Även om det kanske verkar som att jag mest bara tänker på skumma ansikten på tunnelbanan och vodka så funderar jag faktiskt över framtiden ibland också. Det brukar leda till ångest som jag hanterar genom att antingen begrava huvudet i en varm bröstkorg någonstans under täcket eller panikskapa en plan.
För tillfället är planen att inbilla mig att folk alltid kommer att ta hand om mig. Att jag kan skita i allt; tvätt, disk, räkningar och jobb. Att det kommer att vara så synd om mig att någon helt enkelt måste hjälpa mig till slut. Det känns som en jävligt solid plan.
Just nu känner jag mig väldigt lugn, eller avtrubbad kanske. Men om någon vecka, när min högskoleansökan är oåterkallelig och allt har sjunkit in kommer jag förmodligen att gå i bitar över att jag lät mamma söka åt mig. Jag har knappt sett efter vad hon har valt, det får väl bli en överaskning. Om allt skiter sig åker jag bara. Bort. Och så ser jag vad som händer. Det är ju också en bra plan.
Chup!
Grönplutt
Barn
Jag kanske borde tacka ja, med en bulle i ugnen skulle valmöjligheterna inför hösten minska radikalt. Det skulle kännas fint att krympa världen lite, just nu känns den så fruktansvärt stor.
Baklänges
I lördags var det en skallig man som var omotiverat arg på mig på tunnelbanan. Jag tror att jag stod där han planerat att gå och psykotiska människor har nog svårt att ändra sina planer sådär helt plötsligt. Han löste det genom att förvandlas till hulken och slänga mig genom halva tunnelbanevagnen, nästan i alla fall. Sedan stegade han därifrån och höll krampaktigt händerna kring sitt eget huvud, som om han var rädd att det skulle sprängas annars.
I fredags natt fick jag ögonkontakt med en kille med blont bockskägg på tunnelbanan (allt händer på tunnelbanan såklart), av okänd anledning följde jag efter honom när han gick av vid östermalmstorg. "Men vafan? Jag skulle ju av vid karlaplan? Vad gör jag här?" undrade jag och krävde att han skulle förklara det för mig. Det kunde han inte men jag drog slutsatsen att allt var hans fel och att han därför skulle visa mig vägen. Jag hängde mig fast i hans arm och han ledde mig till seven eleven. Medans han valde mellan nudelwok och korv plockade jag lite lämpliga varor åt honom, sorbet och m&m's bland annat. Det uppskattade han inte så jag fick hänga tillbaka allt och satsa på en annan taktik för att vinna hans förtroende. "Josefina!" sa jag artigt och sträckte fram handen. "Aaa..." svarade han och kisade med ena ögat. Sen tror jag att han kan ha sagt att hans namn var Noppe, eller så har min hjärna hittat på det i efterhand.
Till slut bestämde han sig för nudelwok och en brownie (som han åt upp helt själv trots att jag iakttog honom med stora, vädjande valpögon). Jag föreslog att vi skulle leka en lek som jag och mamma brukade leka när jag var liten. Den går ut på att man ska komma på en sång för varje bokstav i alfabetet. Dessvärre kunde jag inte längre alfabetet utantill, och han kunde inga sånger så vi fick hjälpa varandra rätt mycket, men det var ett fint samarbete. Till Ö skrev han om julen är här så att den började "ögonen...faller i natten nu!". Mycket vackert, jag godkände det eftersom jag anser att nytänkade bör belönas.
Förvånansvärt nog visade han mig rätt väg, och sen frågade han om jag ville följa med på ett glas vin. "Nä" sa jag och gick därifrån.
Nu ska jag snart sova.
Hej!
Min mjuka sida talar
Ibland saknar jag ögonblick redan innan de passerat. Som när barnen på jobbet letar sig fram till min hand och flätar sina små fingrar kring mina, eller när de vaggar fram över skolgården som sjösjuka pingviner i sina bävernylonoveraller. Visst, ofta känner jag mig som en otillräcklig och värdelös hjälpfröken, men bara att få torka bort en trillande tår från en mjuk, liten kind med baksidan av pekfingret gör att det är värt det.
Jaja, jag vet att jag låter som en ensam 30-årig kvinna som lever för jobbet. Det är inte så, egentligen gillar jag inte barn så överdrivet mycket. Men mina ungar är faktiskt bättre än alla andra, och när kvällen är alldeles rosa och jag känner mig lite mjuk i hjärtat så måste jag ju få andas ut några fjäderlätta, tvättstugedoftande moln i ansiktet på er.
Imorgon är det fredag, snart är det påsk. Allt löser sig. Gud är stor osv. (Shit vad jag ska dra in Gud i allt nuförtiden, han/hon/den/det borde lämna mitt huvud. Jag skulle behöva plats till viktigare grejer. Typ minnen, och ett till språk kanske.)
;-)
Framtidsklägg
Hej.
Jag tänker på så tråkiga saker just nu. Framtidssaker. Vuxensaker. Sånt där som jag egentligen inte förstår mig på. Jag vet inte hur man gör. Det blir bara en enda gegga och så blir jag sur och vill slåss.
Jag minns inte vad som gör mig glad. Eller jo...jag blir glad när jag ser en bra film, jag blir glad av att existera parallellt med folk jag tycker om och jag blir glad av att bada i regnet. Men när mår jag bra? När känner jag att jag har uppnått något? Och vad är jag bra på? Problemet är att jag kan göra det mesta och få ett bra resultat, men det finns inget jag är superdupermegabra på. Det sprutar aldrig glitter och trumpetar när jag är färdig. Det är mest bara "sådärja!" och så är det inte mer med det.
Hur som helst har jag pengar nu, pengar gör allt bra. Det har jag sett på TV.
Adieu
Eeep
Igår var jag rätt full, det känns idag. Mycket tyder på att jag kan ha sprungit över en leråker. Fast det är nog mer troligt att folk har hoppat väldigt entusiastiskt på mina fötter med sina smutsiga skor. Det leder förstås vidare till frågan: "Hade de sprungit över en leråker? Och i såna fall, varför?".
Gud, jag är föör bakis för det här. Jag sova, nu!
Hunger
Idag har jag tittat på fotografier av små indier som tumlar runt i havet, hand i hand. Jag har köpt skor också, och provat hattar. Dessutom har jag bockat av en plats på min hångellista, café fåtöljens toalett. En nödstoppad hiss betade jag av för rätt länge sen, så det går framåt.
Igår åt jag micromat som skrek när den var färdig, det var spännande. Och så tittade jag på The Red Shoes och grälade med min rubiks kub.
Nu får jag mat, tacka vet jag curlingmammor!
Adjöss
Aha!
Jag misstänker starkt att den här dagen är en kamouflerad söndag, en ulv i fårakläder! Min mage säger det och jag litar på den i alla lägen.
Det som talar för att denna torsdag är en bedragare är följande: Jag har (förutom cirka nio timmars arbete, men de har jag lämnat bakom mig) fyllt två stora glas med godispapper, sprungit rakt in i en tvättmaskinslucka med höften före så att jag nästan svimmade av smärta och halvsovit framför antikrundan. Det blir inte mer söndag än så. Dessutom känner jag mig ful och tråkig och gnällig och lite, lite mordisk av okänd anledning.
Och mina grannar ska skilja sig. Jag skulle kunna välja att berätta om mina andra grannar som fortfarande håller varandra i handen och pussas i rulltrappan fast de har två vuxna barn och långt näshår. Men det gör jag inte...Eller gjorde jag det?
Filmer som jag minns att jag gillade och gärna skulle se igen
- Swimming upstream - Dels är det en fin film och dels så tilltalar det mig att Jesse Spencer (den oklanderligt pojkvackra doktorn i House) har simmarrygg och väldigt små badbyxor, och blir slagen av en alkoholiserad Geoffrey Rush.
- Ma vie en rose - Fantastiskt charmig film som Julia tipsade mig om med motiveringen "det är en pojke som vill vara en flicka och så flyr han med en barbiedocka". Det säger ungefär allt.
- Look both ways - Jag minns inte så mycket av den här filmen. En man har cancer och en kvinna målar bra och ser döden överallt. Tankeväckande.
- C.r.a.z.y - Snyggt, bra musik, bögar, hjärtevärmande, allt det där man vill ha. Ska inom en snar framtid kidnappa Marion, Julia och den här filmen.
- The shape of things - Intressant film med både Rachel Weisz och Paul Rudd. Såg den nån natt på TV, brabra!
- It's all gone Pete Tong - Knarkgrävlingsfen kan vara det bästa jag sett någonsin.
- Inside I'm dancing - Åh vad fint det här var, och tjejen hade så mysig halsduk.
- Mandomsprovet - Det är nåt visst med lille Dustin Hoffman, för att inte tala om det mysiga Simon & Garfunkel-soundtracket. Kan liksom inte minnas så mycket mer än att jag älskade den.
Nu orkar jag inte mer. Tvingades just sitta i trapphuset i 20 minuter iförd pyjamas, med mamma. Pappa tog nämligen nycklarna med sig och åkte till konsum medan jag och mamma lyckligt ovetandes om detta befann oss i tvättstugan. Idiotiskt.
See ya!
Smet
Imorgon ska jag vara på jobbet kvart i åtta och på eftermiddagen är det utvecklingssamtal med en elev och hans föräldrar. Utvecklingssamtal!? Hjälp liksom, jag kunde inte ens komma på något att säga på mina egna utvecklingssamtal i skolan, och då var det ändå mig det handlade om. Sjukt. Helt uppenbart borde jag alltså sova nu, djupt och tungt och hårt. Det ska jag också, ska bara bli färdig med dagen först. Man kan inte somna ofärdig, hur vaknar man då? Man kanske hamnar lite efter, och så får man komplettera den dagen sen, nån kväll när alla sover även fast det luktar så gott på balkongen.
Natt natt!
Jag återvänder...lite
Kanske var jag aldrig en del av er vardag, men låt mig tro det, att ni grät lite inombords när jag bestämde mig för att pausa. Trots att ni aldrig skrev "Neeeej! Jossevafan! Överge oss inte!" i kommentarsfältet så vill jag gärna behålla bilden i mitt huvud där ni knapprar lite extra hårt på tangenterna och sveper en kokhet automatlatte medans mina sista ord sjunker in. Så vi kör på den versionen tycker jag.
Möjligtvis är jag tillbaka nu, på halvtid, vi får se. Jag drömde om bloggen i natt, att jag skrev och skrev. Om jag lirkar lite kanske den kan drivas på annat än ångest. Vad tror ni? Personligen hoppas jag att sol i ögonen och täta hjärtslag kan fungera, eller så räcker de där stunderna när jag hittar någon annans ord i min mun och någon annans lukt i mitt hår.
Au revoir!
Hej då bitterhet, hej då blogg.
Kanske dör den nu, eller så befinner den sig bara i koma. I såna fall vaknar den nog när jag har några slamsor av färsk ångest att slänga till den.
See you when I see you. HEJ!
Usch!
När jag ligger där med snö innanför kragen och frostigt snor i håret känns det som att det aldrig ska ta slut.
Men så plötsligt är den påtvingade akten över. Snyftande samlar jag ihop mig själv samtidigt som en fågel sjunger försiktigt och istapparna rinner ner längs den gråa fasaden.
Kanske är det så att vintern vägrar släppa fram våren innan han känner sig helt klar, men nästa år får han fan passa sig för då står jag redo med pepparspray och pungsparkar i januari.
Något nattligt
Kvällens mest underhållande moment var i alla fall Alfonzo, en kille på tunnelbanan med rosa halsduk som varit på en middag som urartat.
Förlåt
Det är såklart tråkigt, men samtidigt är det bra på ganska många sätt. Nu när jag lever i den verkliga världen kan jag inte tänka sönder saker. Det gjorde jag alltid förut, tänkte och tänkte tills jag var så intrasslad i mina egna resonemang att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Nu går jag mest bara rakt fram och funderar inte så mycket över vad som skulle hända om jag svängde av helt plötsligt. Det känns inte viktigt.
Hoppas att ni har förståelse för detta.
Mjäh
Jag tog en huvudvärkstablett och ett djupt andetag, sedan gick jag med två barn och en fröken för att mata fåglar vid ett gammalt mentalsjukhus. På vägen dit fick jag ett träd i ögat och skrek rakt ut. När vi kom fram insåg vi att dammen var väldigt befriad från fåglar. Men vi kunde ju inte gärna gå tillbaka med de torra ostmackorna igen (fråga mig inte varför någon ansträngt sig att bre smör och skiva ost på fågelbrödet) så vi ställde oss och slängde dem på isen ändå. Med ett bubblande skratt i magen sa jag: "Är det det här som kallas att kasta macka?", sen bröt vi ihop. Hela situationen var så absurd att mitt ansikte förvandlades till en pöl av förtvivlat fnitter.
På något oförklarligt sätt blev klockan till slut fyra och jag fick gå hem och sova. Jag fällde en glädjetår på soffkudden innan jag sjönk ner i en djup dvala. Nu undrar jag bara hur jag ska lyckas ta mig upp ur sängen imorgon bitti...
Pluppilupp
Besos!
(Det skulle kännas mindre bra att dö just nu. En liten hint till Gud bara. Står det mellan mig och nån annan så ta den andra med dig, det blir bäst så.)
Jag har kört med samma partytrick sen jag var 10 ungefär.
