Natalie Portman-noja
Bra helg
I väntan på tolvslaget
Josefinan och havet
Ojojoj
Idag hade vi föreläsning äckeltidigt och jag förlitade mig på min pappersmugg med automatkaffe. Allt kändes hopplöst. Men så plötsligt, dök en skrynklig 20-lapp och en rosa, fluffig marrängbakelse upp på bänken framför mig. Jag fick det av klassens Gustaf Skarsgård-lookalike, och jag minns verkligen inte vad jag gjort för att förtjäna detta. Jag antar att jag har lånat honom pengar till öl. Det måste jag göra oftare i sådana fall.
Jaha. Det här känns fint. Här hör jag hemma, banne mig!
Överlevnadsstrategier
Förorten är overklig i dessa snökaostider kan jag berätta för er som inte bor här. I väntan på att Aslan ska komma hit och döda Vita Häxan och blåsa varm luft på alla snöberg tänker jag helt enkelt anpassa mig och förvandlas till en rysk husmor från andra världskriget. För en rysk husmor är det här småpotatis, tror jag. Jag ska oja mig lite lagom samtidigt som jag kokar 20 liter kålsoppa och tvingar alla att bada i samma vatten. Det kanske inte var så det gick till, men hur som helst så tror jag att det är en bra strategi.
Jag såg att några på min gata har beslutat sig för att helt skippa mars. De hade ställt ett färgglatt påskris i fönstret som kändes nästan militant i sin vårighet. Det är nog också en bra strategi.
Imorgon tänker jag nog våga mig ut lite i alla fall. De säger att frisk luft är nyttigt. Frisk luft och lite vitaminer så tar vi oss igenom mars också! Sen kommer april och i april får man fräknar, det är en naturlag.
Torsdag då.
God kväll.
Ibland när man inte riktigt vet vem man är så är det skönt att ha någon som berättar det för en. Jag har en handsalva som gör det. "Du har torra och nariga händer som ibland svider och får självsprickor" säger den. Shit, handsalva, ingen känner mig som du gör. Den vet vad jag behöver också: "Du behöver en skyddande och mjukgörande handsalva utan konserveringsmedel, som återfettar dina händers hud och nästan ligger som en skyddande handske vid vått eller smutsigt arbete". Tack, handsalva, nu när jag har dig blir nog allt bra. Allt.
Någon borde uppfinna en spray som bevarar dofter. Lite som när man sprayar på en teckning som man har gjort med kolkritor för att den inte ska suddas ut, fast man sprayar på till exempel ett örngott istället, för att hemmalukten ska stanna kvar även om man åker långt, långt bort.
Jag undrar varför killar på film kommer efter tre minuter, och jag undrar varför tjejerna aldrig ser ens lite besvikna ut.
Sov gott.
Jonka
Jonka ville leva sitt liv i ett nytvättat lakan,
med puffig tvättmedelsdoft ända upp till hakan.
Någon fin färg och kanske ett broderi,
mer krävs inte för att trivas där i.
"Mamma?" frågade Jonka nervöst,
"min dröm, kan det bli så? eller är det bara meningslöst?"
Jonkas mamma tänkte efter med omsorg,
sedan tog hon upp ett lakan ur familjens tvättkorg.
"Tvätta det här och lev i det sen"
sa hon, och Jonka sprang till tvättmaskinen.
Han öste i en näve pulver eller två,
och tryckte på knapparna lite på måfå.
Han blev arg på luckan som var så trög,
och sen kom det en pipande signal som var jättehög.
Jonka tänkte att lakandrömmen får vänta några år,
"tills jag får basröst och mera brösthår".
Nu bor Jonka i en tvåa i Sandsborg.
Med en katt och utsikt mot ett torg.
Han vet nu, ja han har förstått,
att det inte räcker med bara ett lakan som luktar gott.
Bonne nuit!
Det är en ny månad och jag skriver en lista
I februari ska jag:
Laga någon ny spejsad maträtt minst en dag varje vecka.
Försöka lägga mina pengar på sådant jag kommer ihåg (istället för en rom och cola en halvtimme innan stängning.)
Njuta av mina sovmorgnar och inte känna mig som en parasit på samhällskroppen.
Tjyvlyssna och spionera lite mer.
Koka ris.
Skaffa ett nytt ID-kort. (Och försöka att inte se ut som ett lik från en drunkningsolycka på bilden.)
Bli lite mer passionerad. Typ blunda när jag äter god mat, och stöna lidelsefullt efter en klunk rödvin med nötkaraktär.
Åka skridskor, slicka på istappar och åtminstonde låtsas som att jag tar årstiden med ro och inte vill yxmörda varenda liten snöflinga som faller.
Få bättre koll på vilka friskispass som är helt fria (eller i alla fall så fria som möjligt) från dansbandshits och äldre män i ljumskkorta shorts.
Göra jättejättefina textiltryck.
Skapa en hatt i papier mache, eller en mask kanske. (Ooh, göra gipsmasker med såna där gipsbindor...kleta folk i ansiktet och kräva att de lider för konsten.)
Här är en bild på när jag är liten och klär på mig, man ser lite av mammas finger högst upp:
Ett passivt liv
Jag har faktiskt sprungit ganska mycket i mina dagar. Sprungit från klistriga tankar, ledsna ögon och besvärliga beslut. Fast, det spelar nog ingen roll hur fort man springer egentligen. I jämförelse med det man springer ifrån är man alltid ett överviktigt barn med kärlkramp och en inhalator i fickan. Klistertankarna hinner ifatt, det är det de är till för.
Det passiva livet känns inte helt rätt det heller, men det har liksom bara blivit. Jag orkar inte ens försöka gå halvsnabbt framåt, det skulle vara som att vada i kolasås som jag brukar säga. Istället hänger jag mig åt rastlöst överutnyttjande av Stockholms bussnät och femtimmarspass av Lost-tittande.
Jag önskar att någon kunde tala om för mig att mitt passiva lilla liv inte är helt meningslöst, att det nog ska leda någonstans till slut, att man inte alltid måste springa för att komma fram. Just nu ser det mörkt ut, bevisen på att jag någonsin kommer att uträtta något viktigt är få. Idag var det en gubbe på tunnelbanan som ville använda mig i sina runkfantasier, snälla säg att jag är ämnad för något större än så? Även om det kanske tar lite tid för mig att komma fram till vad.
Arbete
Idag har jag jobbat i skola, det gjorde jag i torsdags och fredags också. Man blir trött och pigg på samma gång av att jobba, tröttpigg. Jag tycker att det är fint det här med barn. Visst, de kan vara extremt taskiga mot varandra men de kan vara så otroligt snälla också. De är hundra gånger bättre än nästan alla vuxna jag känner på att uttrycka sina känslor och berätta hur mycket de tycker om varandra. De gör små presenter och skriver brev dagligen, både till sina föräldrar och till sina kompisar. Varför slutar man med det bara för att man blir stor?
Bäst att sova nu, det blir en tidig morgon imorgon!
God natt.
Hejhejhej
23:23
Med lite tur så skriver jag något imorgon kväll, med lite mer tur så är jag ute och har så kul att jag skiter i att skriva. Det får tiden utvisa. Nattnatt på er!
Nytt liv
Idag har jag köpt ett friskis & svettis-kort. Vi är många som gör det så här års, fick jag förklarat för mig. "Det är högsäsong nu, du vet januari och nyårslöften" sa hon i kassan och nickade menande mot den långa kön in till gymmet. Jag ville inte att hon skulle tro att jag bara var ytterligare en av dem, som desperat försöker abortera den där lilla matbabyn som ser ut att frodas i magen så här efter jul. Att mitt gamla träningskort låg gömt i ett hörn hemma försökte jag förklara bort med att jag har tränat i skarpnäck det senaste året och har haft ett annat slags kort. Skamset tänkte jag för mig själv att det ju förstås också kan bero på det faktum att jag inte har tränat sen i juni.
Nu ska det i alla fall bli ändring på detta! Min amöbaliknande fysik ska bytas ut mot en vildsint panterhonas. Friskis, Stockholm, Världen, var beredda på en förvandling!
Januari
Hur som helst tror jag att det löser sig, det gjorde ju uppenbarligen det med 2009 för när jag tänker efter så vet jag nog lite mer nu än vad jag gjorde för ett år sen, och kunskap borde vara ett tecken på framgång.
Det jag framförallt har lärt mig är att den sortens kärlek jag letade efter förut inte finns. Jag trodde att den rätta kärleken var sund och logisk, något man gjorde vid sidan av, som en trevlig liten bisyssla. Så är det inte, man kan inte vara kär vid sidan av, och man kan inte rädda sig själv från att falla. Faller man så faller man, och sen är man körd, då älskar man aktivt dygnet runt. Men det ska vara så, människor som går runt och tror att de är förnuftigt kära är inte kära alls, de är bajsnödigt praktiska och slutar oundvikligen upp som olyckliga själar som rutinmasturberar i duschen.
Jag har även lärt mig att när man kallar kvinnan för det täcka könet så är täck ett motsatsord till otäck, det borde alltså betyda att mannen är det otäcka könet. Det tycker jag är roligt, och lite av en seger också för det betyder att den mansfobi som jag led av under mina första levnadsår inte var helt obefogad.
Nu önskar jag er, i hopp om upplysning, ett gott nytt år! Hoppas att ni slipper fallande isblock, borelia, och andra farligheter.
Rädda världen?
Jag sitter och svettas med en skriftlig reflektion om urbanisering och hållbar utveckling i Rio de Janeiro. "Hur skulle du förändra staden?". Jag får magknip när de håller på så där. Ligger det i mina händer nu? Att rädda Rio från förfall. Förvandla dystopin till en utopi. När Copacabana sjunker ner i havet och tar med sig alla inoljade chokladmumsiga kroppar och kokainpudrade näsor, är det mitt fel? Kanske lite...
Jag kommer nog inte att rädda världen, eller Sverige, eller ens Stockholm. Om jag anstränger mig kanske jag kan rädda min stympade lilla basilikaplanta, åtminstone året ut. Räcker det?
Här är ett glatt ansikte i alla fall. Jag har hört att man ska visa glada ansikten för bebisar, för då blir de glada själva. Om man visar glada ansikten för alla bebisar i hela världen så kanske man kan rädda den, världen alltså. Det gör vi!
Konst
Nisse var väldigt pratglad. Han berättade om hur han skattefuskade för att få ekonomin att gå ihop, och varje mening innehöll ett "förbannade jävla". Mamma undrade över en stor pelare med ett bevingat ansikte, små figurer i en båt och taggtråd lindad runt. "Det är en totempåle" förklarade han, "Alla hem måste ha en totempåle. Har ni ingen?". Det har vi inte, jag kände mig genast som en oerhört misslyckad människa.
Sedan undrade mamma över ett av kvinnounderliven, som var inramat av svandun och spegelskärvor. Nisse berättade att det var resultatet av ett mycket komplicerat förhållande som nästan kostat honom livet. Han pratade vidare om hur han blivit inspirerad av en film där en japansk kvinna skrev böcker på sina älskares hudar. Till sitt projekt, där han skrev japanska kärleksbrev på dessa drejade kvinnounderliv, behövde han någon som kunde skriva med japanska tecken, så därför frågade han en kvinna på en sushibar i Göteborg om hon kunde hjälpa honom. Hon undrade vad hon skulle få i gengäld. "Jag blir din älskare" sa han. Hon tyckte att han kom dit alldeles för sällan för att det skulle fungera. Då erbjöd han sig att komma dit varje månad, och de hade en deal.
Nisse var upprörd över hur lite engagemang folk har i politiken nu för tiden. "Ingen bryr sig om politik längre! Alla bara vindsurfar. Onanerar och vindsurfar!" Det har han helt säkert en poäng i.
Vi åkte därifrån fulla av intryck, och frågade oss själva vilka sinnesvidgande medel Nisse kan tänkas använda sig av. När vi kom tillbaka till min fasters hus fick vi veta att i området där Nisse bor finns en utbredd swingerskultur vilket förklarar vad han egentligen försökte säga när han citerade bibelorden: "Kärleken mellan mannen och kvinnan är paradiset på jorden" för att motivera vikten av erotik.
Nu ska jag sova och invänta den nya veckan. God natt.
Trevlig helg
Söndagsbajs
Igår var en sån där dag när mitt liv verkade vara en mötesplats för konstiga människor. Först såg jag en tjej på 20+ som bar runt på en sån där porslinsdocka som är för fin för att leka med, hon bar den i famnen som om den vore ett nyfött barn och smekte den ömt över håret och rättade till kläderna på den. Jag försökte titta lite i smyg för att avgöra om det fanns en naturlig förklaring till beteendet, hon upptäckte det och gav mig en blick som sa: "Det här är min Judith och ingen ska få ta henne ifrån mig".
Sen träffade jag Julia för att gå på bio. När vi satt och väntade utanför salongen satte sig en man och hans dejt brevid oss. "Vi sätter väl oss här vid barnen" sa mannen. När dejten gått för att hämta nåt böjde han sig fram till oss med en prydnadskudde i handen och sa: "Här får ni om ni vill nanna kudde, fast det kanske blir efter filmen? Höhö" "Ehm, ja" svarade jag. Tydligen ville mannen fortsätta småprata för han frågade vilken film vi skulle se. Jag berättade att vi skulle se Chanell-filmen och då utbrast han: "Naturligtviis! Då får ni ju lära er allt!" Han nickade till sin dejt som kommit tillbaka och fortsatte: "Vi valde nåt mer ångestladdat vi" "Jahaja" sa jag och Julia och gick därifrån.
På t-banan hem från bion fick jag ett sms, "Plingeling!" sa tanten mittemot mig i ett försök att härma min sms-signal. Det lät som om hon hade satt nåt i halsen när hon skrattade. Hennes man satt tyst brevid.
Idag har jag misslyckats med att vara produktiv.
