Hej
Jag hittade en gammal krönika som jag skrivit, och skrev om den lite:
Det må vara en kliché, men jag kan inte släppa det, alla dessa valmöjligheter i livet gör mig fullkomligt sönderstressad. Hur ska man någonsin kunna känna sig tillfredsställd när det finns så många olika vägar att välja mellan, så många olika sätt att leva sitt liv? Hur man än gör så undrar man vad som hade hänt om man gjort annorlunda. Bara att gå in i en videobutik för att hyra en film leder till svindel och livskris för mig. Om jag väljer en film så betyder ju det att jag väljer bort en massa andra filmer som säkert är jättebra och som jag kanske aldrig någonsin kommer att se. Då förbannar jag mig själv för alla de dagar jag sovit bort i ren apati. Hur kunde jag göra så? Så otroligt meningslöst!
När jag gick i nian och skulle välja gymnasium så fanns det alldeles för många. Jag önskade att jag hade bott i världens minsta stad, där valet stod mellan att bli gruvarbetare eller präst, ungefär. Jag gjorde det så lätt för mig som jag bara kunde och valde en bred linje på det gymnasiet som låg närmast. Det kändes skönt att skyffla över valet på framtida Josefina, skjuta det framför mig ett litet tag till. Tre år senare stod jag där och kunde bli precis vad jag ville. Jag hoppade och skrek på mitt studentflak med håret ihopklibbat av billig skumpa och någon annans cider. Hela jag utstrålade potential. Allt skulle bli så fantastiskt, nu var jag fri!
Idag hatar jag potential. Jävla skit-potential. Det står för allt jag skulle kunna göra om jag bara orkade. Och ville. Och visste vad jag ville.
Allt hänger på att man måste välja. Tänk vad skönt att vara irriterande bra på en grej, en endaste grej, då skulle man helt enkelt vara tvungen att syssla med det. Man kunde rycka uppgivet på axlarna och säga: "Vad har jag för val?". Jag är istället hyfsad på det mesta men brinner inte för något.
Dessvärre så måste man brinna. Man måste brinna och älska och bry sig för att vara någon. Det räcker inte att bara hålla sig flytande, plugga något som är halvkul och sen skaffa ett jobb där tiden åtminstone går och där man får tillräckligt med pengar. Det räcker inte att trycka ut en välskapt bebis, ha en varm famn och rikligt med bröstmjölk. Det räcker framförallt inte att hitta någon som bara luktar lite gott och står ut med en när man snarkar och glömmer disken. Trots att allt det där är svårt nog så räcker det inte.
Först och främst så måste man välja ett sätt att förverkliga sig själv, vad nu det ska betyda. Förmodligen förverkligar man sig själv genom att göra det man älskar, så det är en klar fördel att veta vad det är man älskar. Sen måste man välja några hobbyer också. Alla riktiga människor måste ha minst en hobby. När man sen känner att man är precis den man vill vara så ska man hitta sin själsfrände. Man måste leta länge och noga för det värsta man kan göra är att nöja sig med första bästa. Lyckas man hitta den sanna kärleken och hålla fast vid den tillräckligt länge för att det ska bli tal om bebisar, då måste man tillsammans välja var och hur man ska bo, vilken sorts uppfostran man ska tillämpa, om bebisen ska ha könsneutrala kläder eller inte och om den ska få komma till världen till tonerna av Beatles, Mozart eller kanske en avlägsen blåval.
Det underligaste är att, fast allt verkar så himla svårt, så lyckas ju folk hela tiden. De sitter på parkbänkar och barer och bara ser tillfreds ut med livet. De står hålögda på tunnelbanan med tre icakassar i varje hand, men lyser upp när de läser ett sms som de just fått. Det känns som att överlag skapar sig folk någon form av lycka, och de dör utan att känna sig totalt misslyckade.
Så någonstans finns det väl hopp antar jag.
En dröm
I helgen drömde jag om ett lägenhetshotell. Det fanns en man där som krävde att han skulle få bo i ett rum med utsikt mot de schweiziska alptopparna. Vi var överhuvudtaget inte nära Schweiz, men han lyckades få det ändå, det måste vara definitionen av bra service.
Vad jag gjorde på det här hotellet var inte helt klart, men jag hade köpt en stor mängd orangea grenuttag som jag kopplade ihop med varandra inne på alpmannens rum.
Det här är i princip allt jag minns, så jag har valt att efterkonstruera en intrig för spänningens skull. Jag tror att alpmannen egentligen är en excentrisk hemlig agent som styr och ställer med personalen på lägenhetshotellet för att avleda deras uppmärksamhet från hans egentliga uppdrag; att döda mig. Det finns nämligen anledning att tro att jag är en vampyr, som dessutom gjort mig skyldig till landsförräderi. I själva verket är jag bara en förvirrad etnologistudent som fått en psykos inne på Kjell & Company och köpt upp mig på femtio kg elektronik, varpå jag glömt var jag bor och i desperation tagit in på detta hotell. Alpmannen listar ut detta och tar med mig till en stuga i Lappland, som tillhört hans släkt ett bra tag. Vi dricker varm choklad. Han har gråa tinningar fast han inte alls är tillräckligt gammal, och han placerar diamanter i min navel. Slut.
I sökandet efter en identitet
Jag känner att jag behöver den här bloggen nu. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska gå till väga. Vad får man skriva? En del av mig vill bara hänga upp hela min själ i cyberrymden, med en klädnypa i varje hörn, och låta den fladdra för vinden. En annan del vill helst bara att jag ska kravla ihop som en rädd igelkott, och fälla ironiska kommentarer över saker som jag egentligen inte bryr mig om. Sen finns det en ganska stor tredje del också, som mest bara vill ha rom och lite värme. Det vore spännande att låta hela mig bestämma. Då kunde jag förvandlas till en konstant småberusad cyniker som med jämna mellanrum viskar något vemodigt om livet, döden och kärleken. Jag tror att min nya gula basker skulle passa den versionen av mig mycket bra. Jag tror även att jag skulle smälta in perfekt på finlandsfärjan nästa helg, lite läppstift på hakan bara så är vi där.
Jag är trött.
God natt.
Pressmeddelande
När jag gick på fritids var jag livrädd för Svarta Madame. Alltså verkligen livrädd. Enligt ryktet bodde hon på tjejtoan på min avdelning, så därför använde jag aldrig den. Jag visste inte så mycket om denna kvinna. Hur hon såg ut, och vad hon skulle göra om hon faktiskt fick tag på mig, hade jag ingen aning om. Sunt förnuft sade mig dock att någon som valt att för alltid omge sig med smutsblått våtrumsgolv, och den neutrala doften av allergivänlig tvål, inte går att lita på.
En eftermiddag hade jag gått och hållit mig i flera timmar. Min blåsa var på bristningsgränsen. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Eller jo, det visste jag ju, men dit kunde jag absolut inte gå. Jag väntade och väntade på någon form av mirakel, samtidigt som jag frenetiskt sydde på ett färgglatt filtdjur. Till slut började det kännas som en fråga om liv eller död, så jag samlade allt mitt mod och sprang till toaletten. Precis när jag skulle lyfta på toalocket gav min kropp efter och öppnade fördämningarna. Kisset flödade och jag lät det hända. Det var den ultimata befrielsekänslan, men också den värsta skammen.
Nu har jag och Jack gjort slut, och det är ungefär likadant. Som en varm, skamfylld flod, som forsar ur mig. Jag vet inte alls vad jag kan förvänta mig nu, men jag vet att det var tvunget att hända. Man kan inte gå och knipa för alltid, bara för att man är rädd för vad som ska hända om man slutar.
Jag trodde att jag visste hur det skulle kännas när det väl var över, men sen kändes det inte så. Det känns ju faktiskt aldrig som man tror att det ska göra. Det finns en oändlig mängd nyanser av varje känsla, en för vart endaste litet ögonblick. Jag tycker om det, på så sätt blir livet aldrig statiskt.
Jag är inte ful, jag är fan fin
Vad besviken jag blir på mig själv när jag, sittandes på toaletten, riktar blicken nedåt och kommer på mig själv med att tänka: "Men fy, när fick jag så tjocka lår?". I det ögonblicket inser jag att jag har kommit lite närmre att bli någon som jag alltid tänkt att jag aldrig ska bli. Finns det något tråkigare än tjejer som tycker att de har feta lår? Det skulle möjligtvis vara par som bråkar om disken då. Usch. De där paren som tror att deras kärlek är så stor och fin att den står över sådana värdsliga ting som smutsig disk och klibbig julmust på parketten, som ingen någonsin orkar torka bort. Ett halvår senare står de likförbannat där och viftar smetiga ballongvispar under näsan på varandra, för båda är ju trötta, och båda har en viktig grej som de måste göra till imorgon.
Egentligen tycker jag nog inte att jag har så tjocka lår. Jag tyckte bara det en liten stund. Men den stunden var nog för att göra mig livrädd. Tänk om jag sakta men säkert håller på att förvandlas till en sån där människa som nyper ihop magfettet mellan tumme och pekfinger, och sedan med skamsen hållning lommar iväg till Ica och köper ett paket pulvershakes med artificiell vaniljsmak. Jag vill inte vara en kliché. Åtminstone inte en dålig kliché, en bra kliché skulle jag nog kunna tänka mig att vara, det kan jag leva med.
Nej fy, jag ska inte bli tråkig, jag ska tycka att jag är skitfin hela tiden. Tillochmed när det är tentavecka och jag inte har duschat på fyra dagar, ska jag tycka att jag är förförisk. Japp, så ska det bli. Frånochmed nu är jag fantastisk.
Hej!
Bjorg
Tentan färdig, vad gör jag nu?
Nattrapport
Veckorna när jag skriver tenta blir alltid konstiga. Jag blir blödig och sitter och gråter till amerikanska tv-serier, jag är vaken hela nätterna och jag lever på nudlar, mackor och kidneybönor. Dessutom blir jag socialt undernärd och lyssnar på radio bara för att tanken på att andra lyssnar samtidigt som mig gör att det känns lite mindre ensamt.
Ikväll hade jag tänkt gå och träna för att få en paus. Jag var stolt över mig själv för att jag tog intitiativet till att göra något så duktigt. Dessvärre hade jag tittat på ett schema som slutade gälla den här veckan så passet jag skulle gå på fanns inte. Detta vände uppochner på hela min värld och jag stirrade apatiskt framför mig i några minuter innan jag återigen gjorde mig själv stolt och kom på en ny idé! Jag tog en promenad.
Jag vandrade planlöst ett tag innan jag insåg att jag ville undersöka om Fyrisån någonsin tar slut. Jag gick i cirka tre kvart (hela tiden tätt bakom en man med begynnande flint som gick åt samma håll och i exakt samma tempo som jag, vilket jag tyckte kändes besvärligt) innan jag gav upp och vände. Slutsatsen är alltså tillsvidare att Fyrisån aldrig tar slut. Nästa gång ska jag välja en varmare dag och ta cykeln så kanske jag orkar längre. En upptäckt som jag gjorde var att det finns ett litet utomhusgym längs ån. Vilket fantastiskt initiativ! Som en lekpark för kroppsmedvetna vuxna. Jag testade de olika maskinerna lite, det var riktigt roligt, jag kommer definitivt att gå tillbaka dit iförd baddräkt och benvärmare och köra järnet.
När jag kom hem igen såg jag två harar på gården. De åt och såg nervösa ut. Det kan inte vara hälsosamt att alltid äta under stress. Jag undrar om harar kan få magkatarr.
Hej då.
Tentabajs
Internet
Internet har strejkat sen i lördags. Idag är det måndag och uppkopplingen har återvänt. Jag klarade det hela förvånansvärt bra. Det blev lite jobbigt när jag skulle städa toaletterna (vi har två) och insåg att jag inte kunde ladda ner något program från sr.se att lyssna på, men jag tog mig igenom det. Det här fick mig att börja fundera över mitt internetanvändande, kanske behöver jag det inte, kanske borde jag ta avstånd från den moderna världen och ställa mig lite vid sidan av. Jag blir lycklig av mina gummistövlar och jag blir lycklig av hagelstormar. Och när det regnat luktar världen rooibosté. Jag insåg det idag, och det blir jag också lycklig av. Facebook blir jag egentligen inte särskilt lycklig av.
Hela den här "facebook är dåligt, lev i verkligheten istället"-grejen känns ju väldigt gjord redan så jag ska inte snöa in på det. Det jag tänkte var mest bara att jag kanske inte behöver internet lika mycket som jag trodde att jag gör.
Något annat som slog mig idag är att varje gång jag har lite för stora ambitioner så somnar jag mitt upp i alltihop, som någon slags överslagshandling. Idag var jag och tränade och sen stekte jag jättemånga små pannkakor. Jag kände mig så otroligt duktig att jag tänkte "idag är jag så fantastiskt bra att jag ska läsa ut hela den här boken om anorexi och kroppskontroll, och sedan ska jag unna mig själv att göra något kreativt och roligt, och kanske se en film också, woho!". Jag läste cirka fem sidor och sedan somnade jag med huvudet i boken. Det är inte första gången det här händer heller. Imorgon ska jag vara mer realistisk i mina mål. Jag ska läsa lagom mycket, gå en lagom lång promenad och äta två dagar gammal bulgursallad.
Heej!
Ikväll är jag pluttliten, och en aning lik en sibirian husky
Dagens ord
Jag tänker nu slå upp sidan 93 i boken
Den stulna njuren - sägner och rykten i vår tid och blunda och peka på ett ord, sedan tänker jag skriva vad just det ordet får mig att tänka på idag. Utifrån det kan man sedan, om man vill, analysera min mentala hälsa.
Ordet äääär...paket.
Hmm, ja... Jag är lite fallosfixerad för tillfället har jag märkt, så givetvis tänker jag inte på något praktiskt, eller något fyndigt, som någon slagit in i skört papper och satt ett snöre med knorr på. Jag tänker på en penis. Fast ett paket är liksom mer en buckla än ett faktiskt kön. Jag funderar över vad det motsvarande ordet skulle vara för bröst. Jag menar, penisen blir ju, enligt min definition, till ett paket så fort den hamnar i tryggt förvar bakom kalsong och blixtlås, men man ser ju fortfarande att den är där, och det är samma sak med bröst, man ser dem även om de inte är ute och hoppar omkring.
Funderingen som dagens ord ledde fram till var alltså: Om en påklädd penis är ett paket, vad kallas då ett par påklädda bröst?
Hej!
Vädret
Just när det gick så bra så kom jag in i en skrivsvacka. Kanske var det tentan som bufflade sig in och tog en massa utrymme. Eller kanske var det vädret. Man kan skylla i stort sett allt på vädret. Det är något jag har insett och utnyttjat flitigt de senaste åren. Vad det än är så har det förmodligen någonting att göra med vädret. Idag kunde jag till exempel omöjligen plugga eftersom det var femton plusgrader och strålande sol. Alla vet att en sådan aprildag är dyrbar och måste tillbringas utomhus med ansiktet vänt mot solen.
Jag hörde på radio för länge sen att människan automatiskt blir tröttare och hungrigare på hösten, det är så vi är skapta. Att jag sitter blekfet och gäspar hela oktober och november har alltså ingenting med dålig karaktär att göra, det är bara höstens fel. Och hösten, den är ju inte mycket mer än dåligt väder egentligen, så i grund och botten är det alltså vädrets fel.
En annan gång så hörde jag (det här var nog på TV) att den vanligaste anledningen till att folk inte kan sova är att de fryser om fötterna, utan att ens veta om det. AHA!! Vädrets fel igen. Kanske försöker man överlista den här kylan som kommer smygandes om nätterna genom att sova med raggsockor, men då får fötterna ingen frisk luft och så får man fotsvamp. Sen skäms man så mycket över sin fotsvamp att man inte vill gå på vattengympa som man brukar. Man går kanske inte dit på flera veckor, och sen börjar man känna att det är ganska skönt att bara gå direkt hem efter jobbet istället, och äta till exempel en mumsmums framför Go' kväll. Man lägger på sig några trivselkilon och plötsligt får man höra på jobbet (man jobbar som fallskärmsinstruktör) att man visat tecken på bristande moral och inte går att lita på längre, så man får sparken. Och till råga på allt får man veta att man utvecklat åldersdiabetes. Det blir rätt många mediciner att betala och för att få det att gå ihop startar man en liten verksamhet där man gör hennatatueringar på folk på gatan, fast man har inget tillstånd, och så åker man fast och får böta skitmycket. Efter allt detta ger man upp och hoppar från balkongen, men det är inte tillräckligt högt för att man ska dö, man blir bara några centimeter kortare. Då tipsar ens granne av någon outgrundlig anledning Go' kväll om storyn och plötsligt sitter man där och berättar om att man från början inte ens visste om att man frös om fötterna och allt känns väldigt surrealistiskt, och så får man en makeover, och en reflex att ta med sig hem.
Vädret alltså...
Men jag lovar att försöka övervinna vädrets makter i framtiden och skriva lite mer och lite bättre, mest för min egen skull, men ändå.
HEJ!
Apropå oro
Jag tänkte på det här med dåliga egenskaper, och så tänkte jag att dåliga egenskaper kan vara ganska trevliga. Till exempel tycker jag om folk som är lite lagom neurotiska. Jag tror att det beror på att jag förstår mig på dem. För mig är det fullt logiskt att vara lite neurotisk. Något jag däremot inte förstår mig på är folk som aldrig verkar oroa sig över någonting, eller som åtminstone bara oroar sig någon gång i månaden, på sin höjd, och då över något som är verkligt oroväckande. När de här människorna går och lägger sig så snurrar de runt tre-fyra gånger, gäspar ner i kudden och sen somnar de. Hur är det möjligt? Hur kan man bara somna sådär? Det kan jag inte för mitt liv förstå. När jag går och lägger mig måste jag tänka på att ligga med ansiktet ut mot rummet, så att det inte kommer en ninja eller liknandande, utan att jag märker det, och stryper mig. Jag måste se till att det inte sticker ut en massa vassa fjädrar ur kudden, för tänk om en av dem skulle vara lite extra vass och sticka hål på min halspulsåder så att jag förblöder i sömnen.
Efter att ha vaknat klockan sex imorse av att jag skallade väggen med all min kraft måste jag nu dessutom börja oroa mig för att jag ska göra om detta och lyckas knäcka näsbenet på mig själv.
Jag oroar mig för att folk helt plötsligt ska tappa förståndet. Att någon, när jag ska gå över gatan, helt plötsligt blir galen och kör rakt in i mig med sin gamla volvo. Eller att någon ska falla för en impuls och sticka fram en fot när jag ska springa ner för trappan vid centralstationen.
En annan sak som jag oroar mig för är att bli vittne till en olycka. Att någon ska välta med cykeln och spräcka skallen mot trottoarkanten. Jag kan inte första hjälpen. Fastän jag har gått minst tre snabbkurser kan jag inte första hjälpen. Om alla använde hjälm skulle mitt liv vara rätt så mycket mer fritt från bekymmer, faktiskt.
Trots att jag oroar mig så mycket så är jag faktiskt inte ett dugg oroad över just det. För som jag sa så finns det dåliga egenskaper som kan vara riktigt trevliga och jag skulle vilja hävda att det här är just en sådan. Det är ju inte som att jag tvingar på min oro på någon annan, förutom just nu då kanske. Några små neuroser ibland är chict. Neuroschict.
Krishantering
Hej
Jag har kommit till en insikt; jag krisar på tok för ofta och på tok för mycket. Det räcker med att jag har haft en tråkig dag och så går jag in på facebook och ser att någon annan har haft en skitbra dag. Då sätter jag mig och stirrar apatiskt och tänker att det är ute med mig, att jag aldrig någonsin kommer att ha det lika roligt som den där människan på facebook har haft det just idag. Jag borde ta bort alla mina lyckade och intressanta facebookvänner, med snygga profilbilder, och bara behålla de som statusuppdaterar om sina frukostmackor och vilket tv-program de ska se ikväll. Eller så kan jag börja iscensätta bilder där det ser ut som att jag är med om helt sjukt spännande saker. Typ en där jag spontanslukar ett svärd på stora torget och en där jag har bjudit in sexton leguaner i mitt rum och står mitt ibland dem iförd en blå Jofahjälm och trettiotvå kompishjärtan, med ett ansiktsuttryck som säger ungefär: "Hur fan blev det såhär? CraZy!". Jag skulle ju förstås själv veta att allt var fejk, det är en av planens svagheter, men någon slags tillfredsställelse måste det väl ändå finnas i att alla andra skulle tro att jag lever rockstjärneliv här i Uppsala?
Dagens mest galna grej var att jag under några laddade ögonblick trodde att jag höll på att få lila hår. Jag hade i lite toning för att bli av med utväxten och när färgen började verka antog den samma nyans som blåbärssylt. Dessvärre blev håret bara brunt, med en röd ton. Lila hade ju varit klart mer spejsat. Nu tänker kanske ni: "Men färga håret lila från början då, gnällobert!" Men nej, det fungerar inte så. Man måste råka få lila hår, det är ju det som är det galna. "Oops", ska man säga, och så ska man gå runt med en gammal lovikkamössa på sig tills färgen gått ur. Fast jag skulle nog inte göra det, precis som jag aldrig skulle sminka över en blåtira, blåtiror är snygga.
Adjöss med er!
Josefinan i ölen
Elefant
Jag genomlider lite utav en livskris idag så ni får en elefant som jag skapat i terapeutiskt syfte.
Sängkaos
De storslagna dansplanerna genomfördes på ett beundransvärt sätt, måste jag säga. Jag och Jack drack stora mängder gin & tonic och sen tog vi oss till Liljeholmen, glada i hågen. Vi kände oss lite vilsna men sen hittade jag en krullig typ som vi kunde följa efter, i smyg.
Sen drack vi burköl (jag hällde lite av Jacks på golvet också) och hoppade omkring.
I lördags var vi och såg Klungan på Dansens Hus med Jacks familj. Det var mycket, mycket roligt. Jag blev inspirerad till att lära mig fler dialekter, undrar om man kan beställa dialektkurser, på CD-skivor kanske?
Idag åkte jag tillbaka till Uppsala och utförde mina städsysslor. Efter att jag gjort det fick jag feeling och tänkte att jag skulle vända på min säng, mest för att se hur det skulle se ut. Jag mätte med rött paketsnöre och kom fram till att det hela var möjligt. Jag flyttade sängen cirka en decimeter, sen lossnade ena benet, och sen lossnade det andra. Jag fick ropa på Sanna, och vad som börjat som en impulshandling förvandlades till ett riktigt projekt. Efter att jag satt fast benen igen och vridit på sängen, samt flyttat lite andra möbler, kom jag fram till att det nog var bäst som det var från början. Men nu får det vara så här ett tag. Och vem vet? Jag kanske har skapat skitbra feng shui här inne nu så att jag sover som en nedsövd mops inatt.
Natti natti
Fredag då
Hej! Fredag! Sol!
Ikväll har jag och Jack storslagna planer på att gå ut och dansa. Storslagna planer kan vara farliga, särskilt med tanke på att jag och Jack i regel bara spontandansar. Vi får väl se hur det går helt enkelt.
Jag var hos frisören i förmiddags. Jag hade jättesmutsigt hår och så ingick inte hårtvätt, jag fick betala fyrtio kronor extra. Det var inte ens en bra hårtvätt, temperaturen växlade mellan halvljummen och skållhet hela tiden eftersom de hade krångel med rören. Sen var frisören värsta neggot också. "Det ser fortfarande lite konstigt ut men du får stå ut med det helt enkelt." sa hon när hon var klar.
När jag kom hem klippte jag lite själv med en nagelsax.
Nu ska jag diska och sen ska jag springa till stationen och ta första bästa tåg till huvudstaden.
Hej!! (Jag fortsätter på havstemat, här är jag och mamma i en båt för länge sen.)
