Lite litterärt godis
Andrev Bergström har tagit bort sin facebook. Stor sorg i mitt hjärta. Jag tröstläser den gamla aftonbladsbloggen och hoppas att han dyker upp någonstans snart igen.
Hästkuk
Döden
Filmmord
Bruno
När jag frågade Christofer om det skulle vara elakt att döpa sitt barn till Bruno svarade han inte, så jag får väl vända mig till er. Är det det?
Någonting inom mig gillar namnet skarpt, men det känns lite som att jag inte tycker så på riktigt utan bara inbillar mig.
HALLÅ!
Det finns ju facebook-grupper om precis allt, så jag undrar om det finns en för alla oss som fick lära oss den hårda vägen att trots att det gör ont så är det mycket bättre att använda en pincett än en rakhyvel när man fixar ögonbrynsformen. Nån borde starta en annars. Jag tror att alldeles för många flickor i de tidiga tonåren tvingas gå runt med ett halvt ögonbryn i ett par plågsamma veckor tack vare sin okunnskap.
Idag när jag kom ut från en affär på götgatsbacken (jag tänker inte säga vilken för då låter jag bara som en bloggklyscha) stod Sara, Amanda och Julia där och applåderade. Det var roligt. Mer sånt.
Jag köpte Franz Ferdinands nya skiva, den verkar lovande. Allt nytt är hjärtligt välkommet i min skivhylla.
KRAM!
Rabbit hole day
Jag tyckte att det lät som en kul grej och tog glatt ett språng mot den jordiga öppningen till "tänk utanför lådan"-världen. Dessvärre var min hjärna så uppsvälld av verklighet att jag fastnade med huvudet. Nu hänger jag och dinglar med benen bland prostituerade lemurer, och en liten pojke med dreads petar in pinnar mellan mina revben och hävdar att han är min pappa. Samtidigt som jag försöker förklara för honom att min pappa har mustasch och fräknig flint bajsar den verkliga världens fåglar på min skalp.
Det känns helt sinnessjukt, jag hoppas att allt blir som vanligt när den 27e övergår i den 28e.
Bio
Nu ägnar jag mig åt att tugga i mig en gammal mp3-spelare. Jag ser det som en efterrätt till middagen som bestod av kronärtskocksravioli med citronsås.
Sova? Japp!
Dyrbara dagar
Jag hade helt glömt hur kort en helg är. Man märker inte sånt när man går hemma och dödar tid hela veckorna.
Fredagen ägnades åt sofistikerat balettittande på Operan med Julia, hennes bror, hennes mormor och hennes mormors väninna. Det var helt fantastiskt. Vi applåderade lyriskt när de vältränade männen i genomskinliga kroppsstrumpor ålade runt på scenen, och de graciösa flickorna som skred fram likt överrörliga flamingos fick oss att dra efter andan.
Igår var det utgång. Det blev en sån där kväll där alla var överallt och ingenstans. Plötsligt kom en kille från mitt gamla gymnasium smygandes bakifrån och klamrade sig fast vid mig. Jag försökte fly men han höll i mig helt krampaktigt och skrek: "Vi måste! För naturens skull! Eller är jag inte tillräckligt snygg för dig?". Jag stammade fram någonting, slet mig loss och sprang därifrån.
Det roligaste var nog hemfärden. Björn vandrade lyckligt ovetandes om det ut på en stor isfläck vilket resulterade i att han tappade balansen och gled omkring med armarna vevandes i luften som en ovanligt energisk rejvare.
Imorgon börjar jobbet igen. Men det känns skönt, jag skjuter upp allt beslutsfattande kring min framtid ett litet tag till.
Adjö
Mina vänner - Idag, igår & imorgon: Martin
Jag kände att det var dags för del 4. Att det blev Martin beror helt enkelt på att hans historia fanns i mitt huvud inatt. Konstigt? Kanske, men jag rår inte för vad som pågår där inne.
Han var bara ett fyllestrul. Ett sånt där som föds i gråzonen mellan euforiskt skuttande och ansvarsfull sittdans. Det var inte dåligt, men inte heller något jag trodde på. Endast en stund av anonym intimitet till NRJ-hits, som nästa morgon inte skulle vara mer än små sprickor i min läpp.
Men han var en sån som ville hälsa när vi passerade varandra, och prata på Internet. Och när jag skrev till honom: "spring som vinden!" svarade han: "dom kallar mig Hidalgo". Då visste jag att jag skulle bli tvungen att lära känna honom.
Jag upptäckte att det finns tusen saker att tycka om hos honom. Han ler med hela ansiktet, han luktar gott, och hans hår kryper ner längs nacken så där som det bara gör på snälla pojkar. Och så förstås, det viktigaste, kattlådan hemma hos honom matchar resten av badrumsinredningen.
Jag upptäckte också att han är väldigt mycket som jag. Det är nog därför jag har så svårt att förstå honom. Drygt ett och ett halvt år senare har jag slutat bry mig. Nu är han någon jag ser på film med ibland. Någon som sett mina allra värsta sidor men som jag aldrig ens har sett arg. Det är inte dåligt, men inte heller något jag tror på.
Allt jag vet är att han aldrig kommer att bli en av de där som jag gömmer mig för när de går förbi på stan. Han kommer alltid att vara killen som skjutsade mig på sin cykel genom sommarnatten. Filmiska upplevelser ger permanenta plustecken i min bok.
Han gifter sig när han är 29, med Vendela. De träffas på en pokerkväll hemma hos en gemensam bekant. Hon har långt, mörkbrunt hår och en näsa som är lite sned, men inte så att det känns som en defekt. Hennes sociala kompetens och snabbtänkthet gör att det är lätt att tycka om henne. Hon är lite av ett hälsofreak och tränar pilates på köksgolvet varje kväll. Vendela är en motståndare till nattmackan, den stör matsmältningen hävdar hon. Men å andra sidan skrattar hon på rätt ställen och drömmer stora drömmar.
...
Jag skulle skriva nåt men jag fastnade med blicken på skärmen och stirrade apatiskt i fem minuter istället. Bara så att ni vet. Nu ska jag sova även fast klockan bara är halv nio. Ni kan ju lyssna på lite musik istället. Klicka på elefanten vettja!
Nattblogg
Helt plötsligt halkade jag in i en fjäderlätt sinnesstämning. Det känns ungefär som att trettio nykläckta kycklingar trängs bakom mina revben, och jag kan inte avgöra om det killas eller bara är gosigt. Det är då man behöver en blogg som mest, för att nåla fast sin spattiga lilla själ i cyberrymden.
Sen blir det förstås bara nonsens, men det fina är att man inte bryr sig.
Jag måste sova just precis nu. Jag satt i en halvtimme och försökte omfamna känslan för att få ut några nyckelord men det gick inte bra. Kycklingfjun är så glidigt, det enda konkreta jag har är ett ilande i fingerspetsarna. Jag brukar få det när jag är högt ovan marken, så det är nog där jag är nu.
Priviet
Det var i princip allt jag hade att berätta. Jag skulle kunna skriva några rader om lördagens besök på klubb kalashnikov, men jag orkar helt enkelt inte. Arbetslivet sliter på en, trots att jag bara jobbar tolv timmar i veckan.
Jag återkommer imorgon med något med lite mer substans i.
Adjöken
En studie i hattspanjoren



1. Han jonglerar. Pontus Gårdinger (orangutangen) och Jesper (björnen) utför cirkuskonster på hög nivå.
2. Han spelar gitarr. Studentskyltens enda syfte är att dölja en hemsk tavla som någon (antagligen mamma) satte upp när jag inte var hemma. Den påminner mig om blod, på ett dåligt sätt.
3. Han går ner i vikt UTAN att träna. Jag letade halvt ihjäl mig efter den nödvändiga cellulit-gelen för att sedan hitta den längst in i strumplådan.
Yo
Med anledning av detta gick jag upp klockan sex. Nu är jag trött, nästintill övertrött. Jag kunde inte sova inatt eftersom jag drömde om äppeljuice, julkalendrar och ett sl-kort. Därför tar jag det lugnt ikväll. Jag eftermiddagsfikade med Sanna och Christofer. Sen åkte jag bil hem till mig med den sistnämnde, spanjoren. Han torterade sig själv med min abtronic och spelade mycket vackert på gitarren.
Jag och mina föräldrar ska titta på brittisk deckare och dricka te nu. När de somnat i varsin soffa har jag och min spegelbild plenty of time to make loooove! Jag har hittat en hatt, och pappas flanellskjorta. Det är fint, jag ser ut som en luffare med helt rätt attityd. Jag har en korv risgrynsgröt också, och svartvinbärssaft.

Nåt mer

Pensionär för en dag
Jag träffade min gamla mattelärare från gymnasiet också. Det kändes precis som att resa tillbaka i tiden, till dagarna då jag omgavs av hans långa utläggningar om logaritmer och sockersjuka. Han varnade mig för att bli kemist (då dör man i förtid) eller lärare (yrket är inte vad det en gång var).
Förresten, Julia, när jag ritade den där smygerotiska teckningen hade jag din tomma vägg i åtanke. Men jag misstänker att du inte vill ha en kamouflerad sexakt i ditt hem?
Oj
Som vanligt kunde jag inte sova i natt så jag ritade en teckning. Först tyckte jag att den blev riktigt trevlig och lade den på golvet och somnade. Idag när jag kom hem (efter ett besök på naturhistoriska och utställningen Rainbow animals med Julia) såg jag den ligga där och då slog det mig hur extremt smygerotisk den är. Eller vad säger ni?

Suck
Det går verkligen inte bra för mig, jag är så dålig på att vara vuxen! Kan inte någon som känner sig lite för vuxen skänka mig några poäng? Mamma verkar ha tröttnat på att sopa framför mig så nu är jag i behov av en curlingkompis.
Jag kommer aldrig att växa upp, det är bara att acceptera. Laga min mat, betala mina räkningar, sök jobb åt mig, snälla? Sparka igång hjulet lite bara så lovar jag att hålla det snurrande sen.
Jag spotifyar cellomusik, gör någonting onödigt i paint och skriver en liten dikt.
Ett födelsemärke i pannan där håret tar vid.
Är allt han minns efter tolv veckors tid.
Log hon med blottade tänder ibland?
Hur löpte linjerna på insidan av hennes hand?
Saker han trodde skulle finnas kvar,
gömdes undan och nu minns han inte var.
Hon som syntes tydligt, var än han gick,
är nu inte mer än en brun liten prick.
Födelsedagsfredag
När vi skulle gå hittade jag en fin handvävd matta med nåt slags indianmotiv på. Jag stoppade in den innanför Loves jacka och sa åt honom att skynda sig ut. Sen bar jag den med mig till McDonalds. Jag beställde vaniljmilkshake inlindad i mitt byte. Den utlovade efterfesten blev som vanligt inte av så vi vandrade mot söder istället. Jag skapade lite debatt när jag baktalade Ace. "Om jag kompenserar med att bada i en isvak, hoppa fallskärm och ha strypsex så kan jag tänka mig att vara så enformig att jag går dit...igen, men inte annars" sa jag, det uppskattades inte riktigt.
Nånstans på götgatsbacken splittrades vi och jag och Björn vandrade ensamma. Han med sin Birthday Boy-hatt och jag med min matta. Jag drog en lång monolog om ord och språksnobberi.
Idag slöar jag. Mamma älskade mattan. Jag vet inte riktigt om hon förstod att jag stulit den. Den får pryda mitt golv ett tag framöver i alla fall.
Chup chup
Utvärdering
Såhär en vecka efter nyårsdagens brutala baksmälla känner jag att jag börjar förstå vad 2009 handlar om. Vi har bekantat oss, jag och nollnio, kindpussats och utbytt artighetsfraser. Helt varm i kläderna är jag inte riktigt än, men om en månad eller två kommer vi att gå i samma takt och ta varandra för givna.
Nollnio är de tvivelaktiga hånglens år. Inom loppet av en vecka har jag hunnit beta av en mustasch, en hockeyfrilla, en elvispstunga från mitt gamla gymnasium och Smulan med de gigantiska bröstmusklerna. Det här är alltså inget jag är stolt över, bara ett konstaterande.
Nollnio är också ett år som totalt saknar seriositet. Ingenting är helt på riktigt. Jag fattar inga viktiga beslut, jag kör bara. Ångesten över att jag bränner mina sista slantar utan några inkomster i sikte gömmer jag längst in i garderoben, bakom träningskläderna. Huvudet i sanden och öl i magen, det är årets koncept.
Nu ska jag sova lite, eller titta på tv och vara sådär påtagligt arbetslös.
Ciao
Zoologiskt
Nu blev jag tvungen att googla bisamråtta, vet ni hur gulliga de är? Det är typ en sorkbäver. En sover kanske, höhö.

Jag kom in på ett bisamcommunity, och där har nåt sadistiskt as lagt upp en bild på en mössa av bisampäls under kategorin "bidra med dina egna bisambilder". Nån borde göra en mössa av honom...
Min far står för dagens outfit

När verkligheten inte räcker till
Dessutom händer det mig inte alls lika mycket sjuka saker nu som det brukade göra när jag gick i gymnasiet. Då lyckades jag med att bli instängd i lägenheten av ett gäng byggjobbare på morgonen så att jag missade första lektionen, och bli skjuten i ögat. Jag tror att det var nån som låg på lur med en softairgun men det kan vara min paranoia som talar. Det gjorde hur som helst så ont att jag skrek: "Aaaaaaaaaaaah!", och Marion undrade vad fan jag höll på med. "Nån sköt mig" svarade jag. Sen fick jag en liten röd, rund prick på ögonvitan. Men ingen blåtira, nej nej, jag får aldrig nån lön för mitt lidande.
En annan grej som aldrig skulle hända i dessa enformiga dagar var när Sanna berättade att hon sett en transvestit i kycklinggul fuskpälsjacka såga sönder ett stockholm city-ställ med motorsåg. DET är banne mig bloggmaterial.
Vad har jag att komma med idag? Jag gick ut...det var kallt om kinderna...jag missade tunnelbanan, så jag gick. Inte kul! Eller ja, alltså det var en fin kväll, men det hände ingenting spännande som jag kan berätta om. Jag får väl börja ljuga.
Jag träffade ett albinotvillingpar som hade fått motorstopp borta vid centrum. De gillade ändå inte sin bil, och de hade mycket pengar eftersom de hittat en vikingaskatt när de skulle begrava sin leguan, så de promenerade med mig till kärrtorp och lät bilen stå. Kenneth och Morulf hette de. I vanliga fall hade jag skrattat åt namnet Morulf men han hade ett så fast handslag att jag inte kunde göra annat än respektera honom. Kenneth hade en termos med varm choklad innanför jackan, och Morulf hade ett paket singoallakex i sin höga hatt (ja, han hade hög hatt, ännu en anledning att respektera honom). Vi fikade och tittade på månen. Sen tog jag med dem hem. Nu trollar de för mamma som ännu inte fått klart för sig att de är två stycken. "Oooh" säger hon när Morulf går in i garderoben och Kenneth sedan kommer ut från toaletten. Jag ska sova nu, och tvillingarna har lovat att spela munspel för mig.
Adjöss
Natt? Morgon? Allt är relativt.
Jag skrev ett långt inlägg om hur krisig jag känner mig, men jag skulle inte stå ut med att spendera natten med mig själv om jag publicerade det. Nu skriver jag bara en tramsig liten nattdikt och lägger mig sen.

där man vinkar på avstånd men inte tar i hand.
På Sunes balkong finns plantor och ljus.
Karin ser det från sitt mossgröna hus.
Inget hellre vill hon än att hälsa på,
dricka kaffe och prata och så.
Men så gör man inte, tänker Karin och ser
att Sune står ensam när solen går ner.
Ingen vill vara ett neggo, eller hur?
Därför avslutar jag dikten i dur.
Karin tar sin klänning med prickar,
tänker: "jag står stilla fast klockan tickar".
Sunes hjärta hoppar och far,
när Karin efter natten vill stanna kvar.
Det mossgröna huset behövs inte mer.
Och Sune har sällskap när solen går ner.
2009
Men men, det är så det ska vara. Nu tycker jag att vi alla tar ett kollektivt kliv ut ur garderoben!