Krishantering
Hej
Jag har kommit till en insikt; jag krisar på tok för ofta och på tok för mycket. Det räcker med att jag har haft en tråkig dag och så går jag in på facebook och ser att någon annan har haft en skitbra dag. Då sätter jag mig och stirrar apatiskt och tänker att det är ute med mig, att jag aldrig någonsin kommer att ha det lika roligt som den där människan på facebook har haft det just idag. Jag borde ta bort alla mina lyckade och intressanta facebookvänner, med snygga profilbilder, och bara behålla de som statusuppdaterar om sina frukostmackor och vilket tv-program de ska se ikväll. Eller så kan jag börja iscensätta bilder där det ser ut som att jag är med om helt sjukt spännande saker. Typ en där jag spontanslukar ett svärd på stora torget och en där jag har bjudit in sexton leguaner i mitt rum och står mitt ibland dem iförd en blå Jofahjälm och trettiotvå kompishjärtan, med ett ansiktsuttryck som säger ungefär: "Hur fan blev det såhär? CraZy!". Jag skulle ju förstås själv veta att allt var fejk, det är en av planens svagheter, men någon slags tillfredsställelse måste det väl ändå finnas i att alla andra skulle tro att jag lever rockstjärneliv här i Uppsala?
Jag har kommit till en insikt; jag krisar på tok för ofta och på tok för mycket. Det räcker med att jag har haft en tråkig dag och så går jag in på facebook och ser att någon annan har haft en skitbra dag. Då sätter jag mig och stirrar apatiskt och tänker att det är ute med mig, att jag aldrig någonsin kommer att ha det lika roligt som den där människan på facebook har haft det just idag. Jag borde ta bort alla mina lyckade och intressanta facebookvänner, med snygga profilbilder, och bara behålla de som statusuppdaterar om sina frukostmackor och vilket tv-program de ska se ikväll. Eller så kan jag börja iscensätta bilder där det ser ut som att jag är med om helt sjukt spännande saker. Typ en där jag spontanslukar ett svärd på stora torget och en där jag har bjudit in sexton leguaner i mitt rum och står mitt ibland dem iförd en blå Jofahjälm och trettiotvå kompishjärtan, med ett ansiktsuttryck som säger ungefär: "Hur fan blev det såhär? CraZy!". Jag skulle ju förstås själv veta att allt var fejk, det är en av planens svagheter, men någon slags tillfredsställelse måste det väl ändå finnas i att alla andra skulle tro att jag lever rockstjärneliv här i Uppsala?
Dagens mest galna grej var att jag under några laddade ögonblick trodde att jag höll på att få lila hår. Jag hade i lite toning för att bli av med utväxten och när färgen började verka antog den samma nyans som blåbärssylt. Dessvärre blev håret bara brunt, med en röd ton. Lila hade ju varit klart mer spejsat. Nu tänker kanske ni: "Men färga håret lila från början då, gnällobert!" Men nej, det fungerar inte så. Man måste råka få lila hår, det är ju det som är det galna. "Oops", ska man säga, och så ska man gå runt med en gammal lovikkamössa på sig tills färgen gått ur. Fast jag skulle nog inte göra det, precis som jag aldrig skulle sminka över en blåtira, blåtiror är snygga.
Adjöss med er!
Kommentarer
Postat av: Kim
Episkt inlägg! :D
Trackback
